Brandon, Darren och Mike har alla skrivit lÀsvÀrda texter pÄ ett och samma tema: illusionen om att en nystart Àr mirakelkuren som löser allt.
Det Àr en frestande tanke nu nÀr det nya Äret stÄr för dörren. Möjligheten att sopa allt under mattan och ta nya tag. Jag har sjÀlv tÀnkt tanken mÄnga gÄnger.
LĂ„t sĂ€ga att vi vĂ€nder blad och börjar om pĂ„ nytt. Vi börjar fylla den blanka sidan med nytt innehĂ„ll. FĂ€rska fina grejer, fria frĂ„n det gamla…eller?
SÀrskilt nytt och fÀrskt Àr det ju egentligen inte, eller hur? TvÀrtom, det Àr ord och meningar som bÀr pÄ ett liv av erfarenheter. Varje skrivet tecken rymmer en myriad av glÀdje och sorg, framgÄngar och motgÄngar, lycka och förtvivlan.
Det finns inte tillrÀckligt med blad att vÀnda för att finna en tom sida. Det finns inte mattor tillrÀckligt stora för att sopa undan vÄr historia.
Och varför skulle vi? Det Àr ovÀrdeliga livserfarenheter, som vi snarare borde lyfta fram och vara tacksamma för.
Jag har haft en hög med teknikprylar som jag lÀnge tÀnkt sÀlja, men det har inte blivit av. Tycker det Àr sÄ himla tidskrÀvande och omstÀndligt att sÀlja grejer.
Det Àr den instÀllningen jag har haft och dÀrför har jag dragit mig för att sÀtta ut annonser. Men nu tog jag mig i kragen!
Laddade ner Blocket-appen, slÀngde ihop nÄgra annonser, sÄg svaren trilla in, hörde av mig till de som kÀndes bÀst, avtalade tid och överlÀmnade grejerna. Klart!
SÄ snabbt och enkelt! LÀtt som en plÀtt!
TĂ€nk sĂ„ ofta vi mĂ„lar upp en bild av hur jobbiga vissa saker Ă€r. Vi “vet” hur bekymmersamt det kommer att vara och pĂ„minner oss om det sĂ„ fort saken kommer pĂ„ tal.
Till slut kan vi inte ducka lÀngre. Vi tar tjuren vid hornen och inser snabbt att det enda tjuriga var vÄr egen instÀllning.
SĂ„, nĂ€sta gĂ„ng du tvingas hĂ„lla tal, pĂ„minn dig om… ok, det funkar inte alltid…
IgÄr Ät brorsan och jag julbord pÄ Tyrol. Riktigt trevligt!
Förra julen bestÀmde vi oss för att införa det som tradition. Varken han eller jag Àr sÀrskilt förtjusta i det vanliga julstöket med Kalle, paketöppning med mera. Vi tycker mest att det kÀnns stressigt och jobbigt.
DĂ€rför beslutade vi att göra bĂ„de oss sjĂ€lva och andra en tjĂ€nst genom att fira pĂ„ det sĂ€tt vi uppskattar. För det Ă€r ju sĂ„ att nĂ€r vi “tvingar oss” sjĂ€lva att vara med; andra kĂ€nner av det och alla drabbas.
LÄt ingen tradition ge dig skuldkÀnslor för att du inte vill vara med och leka. Gör det du mÄr bÀst av, det mÄr Àven andra bra av.
Ărlighet mot dig sjĂ€lv och andra Ă€r den bĂ€sta julklappen.
Jag raderade nyligen mina konton pÄ Bluesky och Mastodon. Lugn bara lugn, det hÀr Àr inte en text om att social medier Àr dÄligt. Det Àr inte heller ett inlÀgg om att jag Àr som pÄnyttfödd efter min retrÀtt.
Jag vill bara förklara vad som föranledde det.
Anledningen var att jag kĂ€nde att jag inte rĂ€ckte till. Att jag inte riktigt var med i matchen. Att jag hela tiden lĂ„g efter med att…
⊠lÀsa nÄgons intressanta blogginlÀgg.
…gratta nĂ„gon pĂ„ födelsedagen.
…hjĂ€lpa nĂ„gon med sitt bloggtema.
…önska nĂ„gon sjuk att krya pĂ„ sig.
…kommentera nĂ„gons vackra foto.
Jag ville göra allt detta.
Men hur jag Àn bar mig Ät, hann jag aldrig ikapp. SÄklart! Det var inte sÄ att jag kÀnde stress eller FOMO. OtillrÀcklighet, det var vad jag kÀnde.
Jag förstÄr rent logiskt att det inte gÄr att hinna med allt. Jag inser ocksÄ att ingen heller krÀver att man ska göra det. Men det logiska resonemanget rÄder inte bot pÄ hur jag upplever det inombords.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag kĂ€nner en enorm lĂ€ttnad efter att ha raderat kontona. Det gör jag inte, men jag kĂ€nner Ă€ndĂ„ att det var rĂ€tt sak att göra â i varje fall i dagslĂ€get.
Kommer jag att ÄtervÀnda? Kanske, kanske inte. Det fÄr tiden utvisa.
TĂ€nk inte, det lönar sig inte. TĂ€nker man för mycket dĂ„ blir man tokig. Det Ă€r bĂ€ttre att ta livet som det kommer. Vi vet bara om att vi lever hĂ€r och nu â och det kan ta slut sĂ„ hĂ€r: đ«°
Nej, det Àr inte Buddha eller Eckhart Tolle som har sagt det. Orden kommer frÄn Eddie Meduza, artisten som mest var kÀnd för sin snuskhumor. Men det Àr inte mindre sant för det.
SÄ mycket av tiden vi lÀgger pÄ grubblerier leder ingenstans. TvÀrtom. Det Àr ett totalt onödigt Àltande pÄ bekostnad av den korta tid vi tilldelats hÀr pÄ jorden.
Visst, det Àr ofta nödvÀndigt att planera och förbereda sig pÄ saker och ting. Vi lÀser pÄ inför en anstÀllningsintervju och vi sparar till pensionen. Sunt förnuft.
Men det lönlösa grubbleriet kring vad folk tycker och tÀnker om oss, eller vad som kanske kan gÄ fel, det Àr varken sunt eller förnuftigt. Tid och energi som inte leder nÄgonstans. Det Àr som att sitta i en gungstol och tro att man ska komma framÄt.
Vi skulle alla mĂ„ bra av att i större utstrĂ€ckning “ta livet som det kommer”.
En motsÀgelsefull titel frÄn nÄgon som bor i ett land bland vÀrldens största kaffekonsumenter och som Àlskar att fika.
Titeln anspelar sĂ„klart pĂ„ knapparna “Buy Me a Coffee” som man ser pĂ„ var och varannan blogg. Numera Ă€r det ofta lĂ€ttare att hitta en donationsknapp Ă€n lĂ€nken till RSS-flödet eller en kontaktsida.
Jag testade det sjÀlv i samband med lanseringen av mitt tema, Bearming Theme. Det varade bara en dag innan jag tog bort den.
Det kĂ€nns helt enkelt inte rĂ€tt â i varje fall inte i dagslĂ€get. Jag anser inte att jag erbjuder nĂ„got som motiverar en uppmaning att donera pengar. Jag delar med mig av mina tankar i form av blogginlĂ€gg och lĂ„ter andra anvĂ€nda mitt tema, that’s it.
Kanske Àr det en frÄga om bakgrund och kultur. Det kanske har att göra med den typiskt skandinaviska jantelagen.
Jag klandrar ingen som vÀljer att anvÀnda dessa knappar. Vissa ser det kanske som ett sÀtt att sÀtta lite press pÄ sig sjÀlva för att leverera. Andra ser det kanske som ett sÀtt att visa uppskattning.
Personligen bloggar jag i stort sett dagligen oavsett, och jag uppskattar samtidigt att veta att jag inte kĂ€nner nĂ„got ‘mĂ„ste’. NĂ€r det gĂ€ller uppskattning frĂ„n andra, tycker jag att ett mejl eller ett gĂ€stboksinlĂ€gg kĂ€nns betydligt mer vĂ€rdefullt.
Samtidigt, om du befinner dig i Sverige och vill bjuda mig pĂ„ en riktig kopp kaffe, svarar jag gĂ€rna ‘GĂ€rna!’ vilken dag som helst.
â Varför bloggar du?
â DĂ€rför att jag gillar att skriva.
Det Àr mitt spontana svar.
Och det Ă€r sant â men inte hela sanningen. Det blev tydligt nĂ€r jag under veckan valde att skriva utan att blogga.
Jag kÀnde mig kreativt kvÀvd, som om allt jag skapade aldrig riktigt fullbordades. Ett galleri med tavlor utan ram.
För mig Ă€r bloggandet sĂ„ mycket mer Ă€n att bara publicera texter. Jag gillar att pilla med designen och att utforma texterna med ett âdigitalt tankesĂ€ttâ. Jag gillar mitt “blogging workflow”.
Kreativiteten kommer att vara magisk, musiken kommer att bli grym, konsten kommer att vara vacker och maten Ànnu bÀttre. I kaostider blir kulturen alltid bÀttre.
SÄ sÀger den svenske stjÀrnkocken Marcus Samuelsson nÀr han talar om det rÄdande turbulenta lÀget i vÀrlden.
Det stÀmmer verkligen. NÀr vi mÀnniskor utmanas hÀnder nÄgot. NÀr de murar vi byggt upp rÀmnar, öppnar vi oss.
Det ger plats Ät nÄgot som tidigare varit dolt: en kreativ framÄtanda, nÄgot verkligt nytt.
Jag lyssnade pÄ en intervju med Arja Saijonmaa. De pratade en del om motgÄngar i livet. Hon sa att varje svÄrighet, Àven om den Àr hemsk, i efterhand visar sig ha tjÀnat ett syfte. Misstag leder till nya insikter.
Hon tillade att livet skulle bli ganska trÄkigt om vi bara hade medvind hela tiden. Som uttrycket lyder: en drake lyfter i motvind.
Jag tror vi alla kan skriva under pÄ det. Förr eller senare har all motvind vi mött i livet vÀnt till medvind. Vi lÀr oss, vi vÀxer, och vi nÄr nya höjder.
Om vi inte ser det nu, har det helt enkelt inte gÄtt tillrÀckligt lÄng tid Àn.
Idag Àr min första semesterdag. Tisdag nÀsta vecka Àr min sista.
Jag bestĂ€mde mig för att ta en minisemester â en kort paus frĂ„n vardagens bestyr, en lĂ„nghelg utan nĂ„gra mĂ„sten. Jag har bestĂ€mt mig för att helt enkelt bara vara.
Jag hörde en intervju med bandet Los Bitchos. De fick tidigt möjligheten att spela förband till ett av sina favoritband. Trots att de endast hade ett fÄtal lÄtar och knappt kunde spela sina instrument, tackade de ja.
NĂ€r det var dags för spelningen var de vĂ€ldigt nervösa. En av lĂ„tarna hade en svĂ„r ackordföljd, och nĂ€r den satt blev de sĂ„ lyckliga att de kramade om varandra â mitt under spelningen. Under intervjun skrattade de Ă„t minnet och sa sedan:
“You gotta start somewhere.”
Det Àr allt det handlar om. Alla börjar nÄgonstans. Ingen föds som expert.
Och precis som i Los Bitchos fall rĂ€cker det inte bara med att börja. Vi mĂ„ste ocksĂ„ visa upp vĂ„ra fĂ€rdigheter för vĂ€rlden â hur ofĂ€rdiga vĂ„rt rĂ€dda ego Ă€n tycker att de Ă€r.
Börja, dela, fela, lĂ€ra, fortsĂ€tta â det Ă€r receptet för framgĂ„ng.
Idag Ă„kte en kollega med mig för att ta del av min kunskap. Det slutade med att jag lĂ€rde mig minst lika mycket. Ăven nĂ€r nyanstĂ€llda Ă„ker med mig brukar det resultera i att jag lĂ€r mig ett och annat.
Min bror började pÄ samma företag ett par Är efter mig. NÀr han hade jobbat en vecka pÄ egen hand sa han:
âJag har alltid ett extra batteri till fuktmĂ€taren i fickan. Det Ă€r bra om batteriet tar slut nĂ€r man Ă€r lĂ€ngst in i en trĂ„ng krypgrund.â
Jag blev förbluffad och förtjust över att jag aldrig hade tÀnkt pÄ det, och delade med mig av informationen till kollegorna. Somliga hade jobbat i över tjugo Är, och ingen hade nÄgonsin tÀnkt pÄ nÄgot sÄ sjÀlvklart och underlÀttande.
Allt handlar inte om arbetslivserfarenhet. Ett nytt perspektiv kan mÄnga gÄnger vara lika vÀrdefullt.
Jag brukade aldrig dela med mig av hur jag verkligen mÄdde, inte ens till mina nÀrmaste vÀnner. Att blogga om det var helt otÀnkbart.
UtĂ„t sett sĂ„g allt fridfullt och lyckligt ut. “Inga problem hĂ€r inte!”, men innerst inne mĂ„dde jag fruktansvĂ€rt.
NÀr jag till slut insÄg allvaret och sökte hjÀlp öppnades en helt ny vÀrld för mig. Jag förstod att jag lÄngt ifrÄn var ensam om att kÀnna sÄ hÀr. Plötsligt kÀndes det inte lÀngre fel eller skamligt, utan mÀnskligt och förstÄeligt.
Numera Àr jag öppen bÄde med min historia och under perioder nÀr jag mÄr dÄligt. Jag kÀnner att det hjÀlper mig, och faktiskt Àven andra. Det skapar en tröstande kÀnsla av samhörighet och en insikt om att vi mÀnniskor Àr ganska lika trots allt. Vi Àr bara mÀnniskor.
Det Àr befriande att prata eller skriva av sig, det Àr vÀrdefullt för vÄra medmÀnniskor, och vi kan fÄ stÀrkande och motiverande respons. Ett underbart exempel pÄ det Àr de fina kommentarer jag fick i gÀstboken och pÄ Mastodon efter gÄrdagens inlÀgg. Tack alla!
Jag sĂ€ger inte att allt Ă€r lĂ€mpligt att dela med sig av. Jag hĂ€vdar inte heller att man ska tvinga sig sjĂ€lv att vara öppen. Men att dela med sig av det dĂ€r mĂ€nskliga mörkret, det dĂ€r “fula och pinsamma” som vi försöker dölja, det tror jag Ă€r vĂ€ldigt nyttigt.
SÄ nÀsta gÄng du kÀnner dig vilse: dela din skit!
Minnen Àr som vingar, de hÄller dig flygande, som en fÄgel i vinden.
Det Ă€r ett vackert uttryck av Al Pacino i hans sjĂ€lvbiografi “Sonny Boy”.
Minnen hÄller oss flygande i dubbel bemÀrkelse: de lÄter oss blicka tillbaka pÄ vackra stunder, och de lÀr oss att fatta bÀttre beslut i nuet. De Àr vÄr stÀndiga guide genom livet.
Men minnen kan ocksÄ leda oss fel, om vi hÄller fast vid dem för hÄrt. Jobbiga minnen kan hÄlla oss tillbaka, och lyckliga minnen kan fÄ oss att jÀmföra och underskatta det vi har för tillfÀllet.
Det gÀller att hitta en balans, som med det mesta i livet.
November Àr en mÄnad full av olika bloggutmaningar. Jag funderade pÄ att delta i nÄgon av dem, men bestÀmde mig istÀllet för att skapa min egen:
Att skriva pÄ svenska hela mÄnaden.
Det lÄter kanske inte sÄ utmanande eftersom svenska Àr mitt modersmÄl. Men faktum Àr att jag enbart har bloggat pÄ engelska den senaste tiden. Jag har gjort det dagligen, bÄde som blogginlÀgg och nyhetsbrev.
Att ta en paus frÄn den rutinen kÀnns lite skrÀmmande. Men jag vill ÀndÄ göra det för att se hur det kÀnns och om innehÄllet i texterna förÀndras. Det hÀr Àr den första texten pÄ lÀnge som jag skriver pÄ svenska utan att ha en engelsk översÀttning i Ätanke.
Ăven om mina engelska texter alltid skrivs pĂ„ svenska först och sedan översĂ€tts, blir det inte samma sak. Jag mĂ€rker hur jag anpassar mitt skrivande för översĂ€ttningens skull. Jag undviker vardagligt sprĂ„k, ordvitsar och liknande, och jag anvĂ€nder sĂ€llan idiomatiska uttryck eller metaforer.
Skrivandet blir stelt och anstrÀngt. Det kÀnns begrÀnsande, trÄkigt och uttryckslöst. DÀrför vill jag under november mÄnad prova pÄ att vara fullstÀndigt fri i skrivandet.
Jag hörde en intervju med författaren Per Hagman. Som nybliven förĂ€lder förklarade han att utekvĂ€llar och liknande inte lĂ€ngre lockade. Han beskrev det som att vara “fri frĂ„n friheten”.
Jag Àr inte förÀlder, men jag förstÄr vad han menar. Den sÄ kallade friheten, oavsett om det handlar om relationer, arbete eller nÄgot annat, kan mÄnga gÄnger upplevas mer som stress Àn frihet.
Det Àr en av anledningarna till att jag inte Àr sÄ förtjust i den svenska sommaren. Folk blir som galna! Det ska sittas pÄ uteserveringar och i parker hela tiden, inte en sekund fÄr gÄ till spillo.
Jag Ă€lskar att ta en fika pĂ„ en uteservering eller ha picknick i en park â i lagom dos. Men den dĂ€r typiskt svenska lagomheten upphör helt nĂ€r sommaren kommer. “Lagom Ă€r bĂ€st” ersĂ€tts av ett kollektivt “mest Ă€r bĂ€st”.
Jag lÀste en artikel om vikten av uppmÀrksamhet nÀr det gÀller fotografering. För att lyckas fÄnga verkligt intressanta ögonblick pÄ bild, gÀller det att vara alert. Fotografen Elliot Erwitt uttryckte det klokt:
All teknik i vÀrlden kan inte kompensera för en oförmÄga att vara uppmÀrksam.
Kloka och sanna ord, som Àven gÀller skrivandet.
NÀr vi fastnar för nÄgot vi lÀser, sÄ Àr det ofta författarens uppmÀrksamhet som drar oss in i berÀttelsen. Ett personportrÀtt, en miljö, en situation. En kÀnsla för detaljer, som förflyttar lÀsaren till just det ögonblicket.
Som bloggare vinner vi mycket pÄ att skruva upp vÄr uppmÀrksamhet. Varje dag, hur vardaglig den Àn Àr, Àr fylld av ingredienser till spÀnnande blogginlÀgg. Genom att vara uppmÀrksamma skapar vi en outtömlig kÀlla av inspiration för vÄra texter.
Dagens arbetsdag var den lÀngsta och jobbigaste pÄ lÀnge. Jag kÀnner mig rejÀlt utmattad.
Att sÀtta mig och skriva var det sista jag tÀnkte pÄ nÀr jag kom hem. Helst av allt ville jag bara sjunka ner med en kall öl framför tv:n. Det hade varit det enklaste.
Men vad hÀnder om vi alltid vÀljer den enkla vÀgen ut? Att nÄgot Àr enkelt betyder inte att det Àr det bÀsta valet, snarare tvÀrtom.
Jag sÀger inte att man ska tvinga sig till nÄgot man inte alls vill göra. Men en extra liten push dÄ och dÄ behövs, en liten pÄminnelse om hur bra det kÀnns efterÄt.
Jag kan intyga att det stÀmmer. Det kÀnns riktigt bra att ha skrivit nÄgra rader, och dessutom finns det tid över för att titta pÄ en film. TyvÀrr har jag ingen öl hemma, men man kan inte fÄ allt hÀr i vÀrlden.
Jag sÄg filmen Hammarskjöld. Vissa scener innehöll riktiga arkivbilder. Exempelvis frÄn nÀr hela Sverige höll en tyst minut för att hedra honom.
Det slog mig hur stilla det varâŠ
En tyst minut Àr alltid stilla, sÄklart, men detta var en stillhet som kÀnns som att den gÄtt förlorad i dagens samhÀlle. Det var en stillhet som inte innehöll en vÀntan pÄ att posta statusuppdateringar, skicka meddelanden eller lÀgga upp foton och videor.
Jag sÄg ett inlÀgg pÄ Mastodon som jag kÀnner igen mig vÀldigt mycket i:
“PĂ„ jobbet Ă€r jag vĂ€rldens mest sociala mĂ€nniska. SĂ„ det Ă€r lite knĂ€ppt att jag drar mig frĂ„n det privat. Eller sĂ„ gĂ„r kanske bara det sociala batteriet tomt pĂ„ jobbet och laddas enbart av katter, blackmetal och nattens mörker…”
Jag svarade:
“KĂ€nner igen mig i det till 100% och har klurat pĂ„ det. Det ligger helt klart nĂ„t i det du sĂ€ger. Jag vet inte hur det Ă€r i ditt jobb, men i mitt jobb Ă€r varje social kontakt relativt kortvarig. Jag tror det Ă€r ett av svaren i mitt fall â att jag vet att jag snart Ă€r âfriâ och kan ladda om inför nĂ€sta kontakt.”
NÀr det blir utdragna sociala kontakter, vilket ofta Àr fallet i privata sammanhang, upplever jag det som energidrÀnerande. EfterÄt Àr det likt en social baksmÀlla som endast kan botas med ensamhet.
“Vi Ă€r alla olika” â ett uttryck som anvĂ€nds flitigt. Och det stĂ€mmer. Vissa gillar vintern och andra föredrar sommaren, nĂ„gra gillar naturen och andra föredrar stadslivet. Men pĂ„ ett omrĂ„de verkar inte det uttrycket gĂ€lla: det sociala.
Först ut att lÀmna festen Àr en trÄkmÄns. Den som vÀljer en film i ensamhet istÀllet för ett par öl med polarna Àr konstig. Den som avstÄr julbordet Àr en kuf.
Varför Ă€r det sĂ„? Varför tycks normen vara att gemenskap ALLTID ska gĂ„ före avskildhet? Det Ă€r som om ensamhet automatiskt stĂ€mplas som att nĂ„got Ă€r fel. Att de flesta sĂ€ger “jag gick dit sjĂ€lv” istĂ€llet för det grammatiskt korrekta “jag gick dit ensam” Ă€r kanske ett tecken pĂ„ hur djupt rotad denna Ă€ngslan Ă€r.
Jag fĂ„r ofta höra att jag Ă€r sĂ„ himla social och trevlig. Visst, det stĂ€mmer sĂ€kert. Jag Ă€lskar att lyssna till andras historier och stĂ€lla frĂ„gor. Men det kommer med ett visst pris. 2-3 timmar, sen Ă€r jag helt slutkörd. Den dĂ€r sociala baksmĂ€llan börjar smyga sig pĂ„…
PĂ„ Ă€ldre dar har jag blivit bĂ€ttre pĂ„ att i förvĂ€g meddela att jag inte kommer bli lĂ„ngvarig. Det kĂ€nns mĂ€rkligt att behöva nĂ€mna det, och det möts fortfarande ofta med förvĂ„ning. Men jag Ă€r för gammal för att bry mig â och det kĂ€nns jĂ€kligt skönt!
Följande rader frÄn lÄten Circle av Edie Brickell & New Bohemians kÀnns som jag sjÀlv skulle kunna ha skrivit:
And being alone is the best way to be
When I’m by myself
It’s the best way to be
When l’m all alone
It’s the best way to be