Godheten och ondskan

Jag hörde en intervju med Jan Guillou där de pratade om hur han blivit lurad av en bedragare som utgav sig för att vara vinförsäljare. De frågade om han inte kände sig dum efter att ha blivit blåst på pengarna, varpå Jan svarade att han absolute inte gjorde - "han var en skicklig utövare av sitt yrke".

En sund och vettig syn på det hela.

Samtidigt är det en självklar intervjufråga att ställa. Varför är det så? Varför är vi så snabba med att skuldbelägga oss själva när vi råkar ut för saker som mer eller mindre är omöjliga att undvika?

"Jag borde vetat bättre. Jag känner mig så dum. Jag förstår inte hur jag kunde gå på det."

Kanske är det för att vi från födseln och genom hela livet utvecklas och strävar efter att bli en bättre version av oss själva. Vi uppfostras, skolas, utbildas inom ett yrke, lär oss av livserfarenheter med mera. Vi blir klokare och bättre på att lyssna till vår magkänsla ... och blir ändå blåsta. "Jag borde vetat bättre".

Kanske är det helt enkelt så att vi vill tro gott om våra medmänniskor. Vi räknar med att de kommer med goda avsikter, inte onda. Vi räknar med att de vill hjälpa, inte stjälpa.

Är det naivt? Ibland kanske. Men om alternativet är ett cyniskt samhälle där alla går runt på helspänn med misstänksamhet i blicken, är det bättre?

Vi kanske helt enkelt får räkna med lite "svinn".

Självklart är det oerhört trist att bli lurad, det har vi alla upplevt på ett eller annat sätt. Självklart ska vi också vara kritiska när situationen kräver det. Men om det tenderar till att bli vår grundinställning, då är det oss själva vi bedrar och berövar på en lycklig tillvaro.

Vi  måste fortsätta ha tillit till att Godheten är större än (för att knyta ihop det med en Guillou-referens) Ondskan.