Historien om den tvivlande bloggaren

Han fällde upp skärmen till sin bärbara dator och kände hur något vibrerade kring vänster handled. Det var smartklockan. Den fungerade som alternativ till att logga in med lösenord och den där lilla vibrationen slutade aldrig att fascinera. Så smidigt, tänkte han samtidigt som ögonen möttes av en helsvart skärm. Det enda som bröt mörkret var den vita lilla markören i västerhörnet, som med sitt konsekventa pulserade tycktes tråna efter ett första tecken.

Blink, blink, blink...

Han brukade gilla det där tomma textdokumentet. Det fanns en öppenhet och kravlöshet i det. Det som ville bli skrivet skrevs, brukade han tänka. Inga krav eller förutfattade meningar, bara ord som på ett otvunget sätt skänkte liv åt dokumentets svärta.

Men den senaste tiden hade ett slags tvivel uppstått. Han älskade att skriva, men det kanske var för tidigt att återgå till bloggandet? Kanske var det dags att gå tillbaka till det privata dagboksskrivandet igen?

Det var svårt att sätta fingret på vad tvivlet bottnade i...

Kanske var det så att alla intressen och åtaganden tidigare varit förknippade med "att lyckas". Det hade alltid funnits ett driv i ryggen, en plan att ta sig från punkt A till punkt B. Det hade varit både roligt och givande, och de flesta projekt hade fått luft under vingarna. Inga megasuccéer kanske, men de flög i varje fall.

Men nu var det annorlunda. Nu ville han bara skriva för skrivandet skull, utan att tänka på vart det hela kunde ta vägen. Samtidigt var han medveten om att det där drivet lurade i bakgrunden: "Ett nyhetsbrev skulle göra susen. Det borde finnas en podd också. Att synas på fler plattformar, det är modellen". Det var ju inget fel i allt det där, det visste han, men det var inte det han ville lägga energi på dagsläget.

Går det ens att lägga dåtidens driv åt sidan? Där var det! Det var ju det allt tvivel handlade om. Svaret verkade i och för sig hopplöst långt borta, men en viss lättnad infann sig ändå.

Han skrev vidare med betänkligheterna som bundsförvant. Det här gången hade det av bara farten blivit en text som närmast liknade ett patetiskt försök till en mininovell. Jag börjar bli en parodi på mig själv, tänkte han samtidigt som han postade texten på sin blogg och delade den vidare.