Kär eller egenkär?

Saker och ting går inte alltid som planerat. Något oförutsett dyker upp som en blixt från en klarblå himmel.

• Vår partner gör slut.
• Vi bli uppsagda från jobbet.
• Vi tvingas ställa in semesterresan.

Det kan kännas skitjobbigt rent ut sagt.

Men även om det känns jobbigt, så behöver det inte vara onödigt jobbigt. Många gånger slänger vi på ett tungt lager av tycka-synd-om-mig-själv helt i onödan.

• "Det borde varit jag som gjorde slut, inte tvärtom."
• "Det borde varit jag som sa upp mig, inte tvärtom."
• "Jag som redan outat i mina kanaler att jag snart slipper det här skitvädret."

Hur stor del av det jobbiga utgörs av egenömkan? 10 procent...50? Ingenting alls?

Om vi är helt ärliga med varandra så visar det sig ofta att en stor del av lidandet utgörs av vår egen inre dialog om att ha blivit sviken eller misslyckats.

Ett exempel från min ungdom var när en tjej jag nyligen hade börjat dejta plötsligt och oväntat gjorde slut. Jag var helt knäckt och hoppade gråtandes på nattbussen hem. Efter nån timme ensam i sängen på en gråtvåt kudde gick det upp något för mig:

"Jag ligger ju här och nästan tvingar fram gråtan för att jag tycker det är så jäkla synd om mig. I verkligheten tycker jag inte det gör ett dugg att förhållandet tog slut. Jag var ju faktiskt inte ens kär."

Det enda jag var kär i var i mitt så kallade befogade bölande. Jag skrattade nästan när jag insåg det.

Sen somnade jag som en stock... 💤