Den kliande kluvenheten

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag känner mig ofta kluven kring saker och ting, som om jag måste välja antingen eller. Det kan handla om allt möjligt:

• Ska jag skriva på engelska eller svenska?
• Ska jag använda iPhone eller Pixel?
• Ska jag skriva om livet eller teknik?
• Ska jag hänga på Twitter eller Post?
• Ska jag läsa digitala eller fysiska böcker?

Så där håller det på…

Vem som helst förstår såklart att det inte behöver vara antingen eller, utan att det gärna får vara lite blandat, att det finns glädje och lättnad i att ha det så. Att det till och med finns något vackert i det, precis som i naturens slumpartade skönhet.

Men med mig tycks det inte funka något vidare, vilket är något ironiskt med tanke på att jag tidigare drev en blogg med parollen För ett liv i balans.

Det känns i och för sig inte direkt som en börda numera, vilket det gjorde för några år sen. Numera är det mer som det då och då dyker upp ett kliande myggbett, som sedan försvinner. Men ändå, det är svårt att låta bli att tycka att det är lite irriterande.

Allt det här är såklart triviala ickeproblem. Så varför publicerar jag ens den här texten då? Bra fråga! Den var egentligen tänkt som ett privat dagboksinlägg, men sedan påmindes jag om att man sällan är ensam med livets skavanker.

Det kanske finns andra där ute som känner precis likadant och snubblar över den här texten. Jag tycker själv det finns en lättnad i att se att man är långt ifrån ensam om det man går igenom. Om delad glädje är dubbel glädje, så är delad börda halverad börda.

Så, kära medmänniska, om du ramlande in här och känner igen dig i texten:

Välkommen till klubben!