Jag kom nyss hem frÄn ett trÀningspass pÄ gymmet. Har haft ett litet uppehÄll, sÄ det kÀnns vÀldigt skönt att vara igÄng igen.
StyrketrÀning och yoga Àr mina favoriter nÀr det kommer till fysisk trÀning. Har provat löpning och cykling med mera, men det Àr verkligen inte min grej. Det finns alltid en ursÀkt nÀra till hands de gÄnger jag provat under en period.
StyrketrÀning och yoga, dÀremot, ser jag fram emot.
IgĂ„r hörde jag om ett par som gĂ„tt skilda vĂ€gar pĂ„ grund av att den ena parten ville “hitta sig sjĂ€lv”. Ett uttryck man hör ofta, att hitta sig sjĂ€lv.
Ăr det verkligen meningen att vi ska hitta oss sjĂ€lva? Var ska vi leta och vad hoppas vi finna? Kommer vi nĂ„gonsin att lyckas?
Risken Àr stor att vi ÄtervÀnder tomhÀnta om vi ger oss ut pÄ en sÄdan jakt med instÀllningen att nÄgot vÀsentligt saknas inom oss, att vi Àr vilse och mÄste hitta hem.
“Du Ă€r verkligen rĂ€tt person för det hĂ€r jobbet.”
Det fick jag höra frÄn en av gÄrdagens kunder, vilket verkligen vÀrmer.
Jag fÄr ofta höra det. Beror det pÄ att jag Àr otroligt kunnig inom mitt omrÄde? Nej, verkligen inte.
Jag jobbar med husbesiktningar, men komplimangerna Àr sÀllan relaterade till sjÀlva arbetsuppgiften. Jag skulle sÀga att det framför allt beror pÄ tre saker:
Jag Àr lyhörd. Jag Àr intresserad. Jag Àr nyfiken.
Jag hörde en diskussion om nÄgon som visade upp ett foto pÄ sina barnbarn. Hon fick ett skÀmtsamt svar om hur lustigt det skulle vara om barnbarnen gjorde detsamma.
“Titta, det hĂ€r Ă€r min mormor. Visst Ă€r hon gullig. Gissa vad hon sa idag?”
Rolig tanke, men sedan började jag tĂ€nka… Det Ă€r ju faktiskt ganska sorgligt att det Ă€r sĂ„.
Inom vissa kulturer skulle ett sÄdant scenario inte vara helt omöjligt.
Efter nÄgra veckors uppehÄll Àr jag igÄng igen med att lÀsa böcker.
Jag minns inte vad som orsakade avbrottet, men jag minns hur det kÀndes att pÄbörja lÀsandet: svÄrt. Mycket svÄrt. Det kÀndes mycket enklare att bara slÄ sig ner i soffan, slÄ pÄ tv:n och halvhjÀrtat titta pÄ en dokumentÀr eller en film jag redan sett.
Nu sliter jag fram en bok sÄ fort jag fÄr en liten lucka. Jag Àr inne i historien direkt.
Jag lÀste blogginlÀgget Do You Ever Feel the Need to Be Alone?, dÀr personen bland annat skriver:
“Itâs not that I donât enjoy socializing, but I feel like I have a battery that runs out. And when it does, I need time alone, sometimes even sleeping all day, just to recharge.”
Texten avslutas med frÄgan:
“Do you ever feel this way too? Or is it just me?”
Mitt svar: Ja, vÀldigt ofta!
IgÄr delade min bror med sig av en kÀnslosam text han hade skrivit.
Jag sa att jag tyckte om den vÀldigt mycket och verkligen kunde kÀnna den kÀnsla han förmedlade med sina ord.
“Tack för att du bryr dig nĂ€r det gĂ€ller kĂ€nslor” svarade han.
Fint sagt, men ocksÄ lite sorgligt. Det Àr ingen sjÀlvklarhet att andra verkligen bryr sig nÀr det kommer till kÀnslor. Kanske till och med Àn mindre sannolikt nÀr du Àr man.
Det tog drygt 50 Är, men nu har jag lÀrt mig det.
Det Àr den mest anvÀndbara egenskap jag lÀrt mig.
Jag har anvÀndning av den i stort sett dagligen.
Jag önskar att jag hade lÀrt mig det tidigare, men bÀttre sent Àn aldrig.
Jag har lÀrt mig att sÀga ifrÄn.
Jag har lĂ€rt mig att sĂ€ga “Nej”.
Vilken Àr en frÄga du hatar att fÄ? Förklara.
Det finns en frÄga jag hatar att fÄ. Den kan formuleras pÄ alla möjliga sÀtt, men handlar om samma nutida fenomen.
Den kan till exempel lÄta sÄ hÀr: Ska du Àta hÀr eller ta med?
Vad Àr det för fel pÄ den frÄgan, kan man tycka? Inget alls, om det inte vore för att jag redan sagt att jag ska ta med mig maten.
Det finns en utmaning som de flesta bloggare möter:
Att hitta sin röst.
Det finns egentligen bara ett sĂ€tt att hitta den â att blogga, blogga, blogga. Förhoppningsvis hittar vi den till slut.
Men det finns en sak som Àr minst lika svÄr:
Att behÄlla sin röst.
Det Àr lÀtt att bli förblindad och gÄ vilse i skenet av rösta-knappar och statistik. Vissa inlÀgg fÄr större spridning och vi lockas av tanken att fortsÀtta pÄ samma bana.
Idag fyller jag 54 Är, men jag kÀnner mig inte vuxen.
Det Ă€r inte sĂ„ att jag kĂ€nner mig som ett barn. Jag kĂ€nner mig bara “ovuxen”.
NĂ€r blir man vuxen?
Jag har sjĂ€lv inga barn, Ă€r det dĂ€rför jag inte ser mig som vuxen? Ăr det för att jag har en förĂ€lder i liv och pĂ„ sĂ€tt Ă€r nĂ„gons barn?
Eller Àr det intresset för nya trender och ny teknik som hÄller barnasinnet vid liv?
Hur har ett misslyckande, eller ett skenbart misslyckande, lett till att du lyckats senare?
Min första tanke gÄr till arbetslivet.
För nÄgra Är sedan var jag verkligen nere pÄ botten. Livet var ett rent helvete!
Inom loppet av ett par mÄnader pÄbörjade jag fyra olika anstÀllningar. Den lÀngsta varade i tre dagar - inte pÄ grund av arbetsgivaren, utan pÄ grund av mig. Jag klarade helt enkelt inte av det.
Jag lyssnade pÄ en intervju med författaren Lena Andersson.
Hon berÀttade att hennes pappa var skeptisk till hennes författardrömmar. Hans instÀllning var att man inte skulle hÄlla pÄ med nÄgot orimligt, eftersom drömmar kan leda till besvikelse.
Och precis som Lena sjÀlv nÀmner, finns det en viss sanning i det han sa. De flesta drömmar gÄr i kras. SÄdan Àr verkligheten.
Men betyder det att vi ska sluta drömma? Absolut inte!
Jag lyssnade pÄ Söndagsintervjun med författaren Lydia Sandgren.
Hon berĂ€ttar inledningsvis att hon kastat alla sina ungdomsdagböcker pĂ„ grund av att de var sĂ„ usla. “Det hemskaste var att de var sĂ„ oautentiska, som att det lĂ„g ett filter över dem” sĂ€ger hon.
Grattis, sÀger jag. Jag önskar att den kÀnslan endast hade gÀllt mina ungdomsÄr, men det dÀr falskhetens filter förföljer mig Àn idag.
Det Àr som om det alltid finns en baktanke med mitt skrivande, ett obskyrt outtalat mÄl.
Mitt jobb Àr inte lika bra som det var.
Det Àr lÀtt att tÀnka att det var bÀttre förr, eftersom det faktiskt var det i mitt fall.
Men Àr det dÄligt nu? Det Àr trots allt den viktigaste frÄgan.
“Det var bĂ€ttre förr” Ă€r ett relativt pĂ„stĂ„ende, och det medför ofta ett trĂ„ngsynt och negativt synsĂ€tt. Dessutom brukar det dĂ€r imaginĂ€ra “förr” vara omgĂ€rdat med en rejĂ€l sockerkant. Kanske kan det till och med vara sĂ„ att vi vissa gĂ„nger har haft det lite “för bra” förr.