Den sociala baksmällan

”Vi är alla olika” — ett uttryck folk slänger sig med lite till höger och vänster. Och det stämmer. Visa gillar vinter och visa gillar sommar, somliga föredrar naturen och andra föredrar stadslivet. Men på ett område är det som om det uttrycket inte gäller: det sociala.

Först ut att lämna festen är en tråkmåns. Den som väljer att tacka nej till kickoffen är en kuf. Alla som väljer en film i ensamhet istället för ett par öl med polarna är konstig.

Varför är det så? Varför tycks normen vara att gemenskap ALLTID går före enskildhet? Det är som om ensamhet automatiskt stämplas som om något är fel.

Jag får ofta höra att jag är så social och trevlig. Visst, det stämmer säkert. Jag älskar att lyssna till andras historier, ställa frågor och kontemplera över svaren utifrån egna erfarenheter. Men det kommer med ett visst pris…

2-3 timmar, sen är jag helt slutkörd. Jag får ”social baksmälla”. Jag tycker alla pratar för mycket om helt ovidkommande saker, som om det finns en övergripande rädsla för tystnad och andrum.

Varför är det så?! Varför är ensamhet tabu? Bara det att många säger ”jag gick dit själv” istället för det grammatiskt korrekta ”jag gick dit ensam” är kanske ett tecken på hur djupt rotad denna ängslan är.

För egen del har jag på senare tid blivit bättre på att redan i förväg meddela att jag inte kommer bli långvarig. Det känns märkligt att ens behöva nämna det och det möts fortfarande titt som tätt med förbryllelse, men det skiter jag ärligt talat i. Jag är för gammal för att bry mig — och det känns jäkligt skönt!

Följande rader från låten Circle av Edie Brickell & New Bohemians känns som jag själv skulle kunna ha skrivit:

And being alone is the Is the best way to be
When I'm by myself
It's the best way to be
When l'm all alone
It's the best way to be