Väckarklockan som fick mig att sova som en stock

Jag bor i lägenhet och en ganska lyhörd sådan. Och jag har en granne som kan vara ganska högljudd av sig, vilket jag påpekat några gånger.

Det har blivit mycket bättre och vid ett tillfälle fick jag till och med en gåva som ursäkt. Dessutom är det inte särskilt ofta han bort där. Men just nu gör han det.

När jag låg i sängen i natt hörde jag ljudet från hans teve. Jag irriterade mig på att någon kunde vara så hänsynslös. Det är till och med en vanlig arbetsdag imorgon, tänkte jag och kände hur irritationen tilltog, påhejat av en inre röst i stil med:

"Hur i helvete kan man vara så respektlös mot sina grannar?! Det är ju vanlig arbetsdag imorrn. Jag har ju sagt till tusen gånger tidigare. Hur svårt kan det vara?!!"

Sen började jag fundera...

Är det verkligen så himla högt och störande?

Nej, det var det ju faktiskt inte. Om det hade varit på den nivån när jag flyttade in, då hade jag aldrig påpekat det. Det var endast när jag verkligen zoomade in på ljudet som jag tänkte på det. Det blev en väckarklocka (vilket ju är dumt när man försöker sova, men du förstår vad jag menar). Jag skrattade nästan åt hur löjlig hela grejen egentligen var.

Efter det plockade jag fram boken Glitterspray av Bengt af Klintberg - som jag fick som gåva och signerad när jag gjorde en husbesiktning (nu fick jag det sagt också) - och läste vandringssägnen "Förlossning på tågtoalett". Sen pluggade jag in öronpropparna, somnade som en stock och vaknade utvilad nio timmar senare.

Irrelevant irritation

Det är så det ofta är – vår inre recensent om vad som är rätt och fel är en betydligt större orsak till irritationen än det vi irriterar oss på. Vi har våra förutfattade meningar kring "bra" och "dåligt". Om dessa inte följs till punkt och pricka, hur individuella de än må vara, så dyker irritationen upp med pekpinnen i högsta hugg.

Självklart finns det många situationer då det är på sin plats att påpeka att något inte är ok. Att gå runt med nån förvrängd idé om att "det är bara att acceptera" vinner ingen på. Kan vi framföra våra synpunkter och kanske till och med förändra situationen, då ska vi självklart göra det. Vi påkallar servitörens uppmärksamhet och säger: "Ursäkta, men maten är kall".

Sen finns det situationer då vi faktiskt inte kan förändra läget. Då får vi försöka acceptera det så gott det går, vilket kan vara lättare sagt än gjort. Men det brukar underlätta om vi påminner oss om att det med största sannolikhet kommer bli lättare ju mer distans vi får till det hela.

Oavsett om vi kan förändra något eller inte, så finns det en ingrediens som definitivt inte är till hjälp: irritationen. Den är expert på att göra en höna av en fjäder. När vi är medvetna om att den semestersabotören ligger dold i bagaget likt smuggelgods, då blir vi vår egen sökhund och kan snabbt sniffa oss fram till en nyktrare syn på tillvaron.

Och nu medan den här texten har skrivits hör jag att grannen har slagit på sin teve. Om jag känner mig irriterad? Nej, inte direkt...men jag kommer ändå ljudisolera min lägenhet 🤫