Dela din skit

Jag brukade aldrig dela med mig av hur jag verkligen mådde, inte ens till mina närmaste vänner. Att blogga om det var helt otänkbart.

Utåt sett såg allt fridfullt och lyckligt ut. “Inga problem här inte!”, men innerst inne mådde jag fruktansvärt.

När jag till slut insåg allvaret och sökte hjälp öppnades en helt ny värld för mig. Jag förstod att jag långt ifrån var ensam om att känna så här. Plötsligt kändes det inte längre fel eller skamligt, utan mänskligt och förståeligt.

Numera är jag öppen både med min historia och under perioder när jag mår dåligt. Jag känner att det hjälper mig, och faktiskt även andra. Det skapar en tröstande känsla av samhörighet och en insikt om att vi människor är ganska lika trots allt. Vi är bara människor.

Det är befriande att prata eller skriva av sig, det är värdefullt för våra medmänniskor, och vi kan få stärkande och motiverande respons. Ett underbart exempel på det är de fina kommentarer jag fick i gästboken och på Mastodon efter gårdagens inlägg. Tack alla!

Jag säger inte att allt är lämpligt att dela med sig av. Jag hävdar inte heller att man ska tvinga sig själv att vara öppen. Men att dela med sig av det där mänskliga mörkret, det där “fula och pinsamma” som vi försöker dölja, det tror jag är väldigt nyttigt.

Så nästa gång du känner dig vilse: dela din skit!

Texter