I Mo Hayders bok Wolf finns ett fint parti dÀr en hemlös man och en yrkesmördare finner varandra. I en av scenerna berÀttar den hemlöse om nÄgot hans pappa brukade sÀga nÀr man var tvungen att göra nÄgot som var svÄrt:
TÀnk inte pÄ det svÄra som ett problem, tÀnk pÄ det som en omstÀndighet. Som nÄt man ska ta hÀnsyn till.
Kloka ord! TÀnk sÄ mycket onödigt lidande vi skulle slippa om vi tog till oss den mentaliteten.
Att benĂ€mna nĂ„got som ett problem kan förvandla vad som helst till ett problem. NĂ„got som “drabbar oss”, nĂ„got som “Ă€r fel”, som “inte borde hĂ€nda”. Men som vi alla vet, shit happens!
Om vi helt enkelt Àr instÀllda pÄ att livet Àr fullt av tillfÀlligheter och omstÀndigheter som vi mÄste ta hÀnsyn till, blir allt genast betydligt lÀttare. Ett oförÀndrat yttre, men en helt annan vÀrld pÄ insidan.
Det Àr ett förhÄllningssÀtt som Àr sÄ kraftfullt att det till och med kan pÄverka de yttre omstÀndigheterna (att se allt som problem tenderar att dra till sig mer besvÀrligheter).
Vi behöver inte försöka lura oss sjÀlva med en anstrÀngd och falsk positiv instÀllning. Vissa saker Àr skit, sÄ Àr det. Men vi kan Ätminstone strÀva efter en verklighetsförankrad instÀllning.
Det mesta Àr hanterbart och löser sig till slut.
Jag lÀser för nÀrvarande Mikael Persbrandts sjÀlvbiografi SÄ som jag minns det.
Han berÀttar bland annat om sitt stora intresse för bilar och motorcyklar, och hur han finner nÄgot meditativt i att meka med dem. Det Àr hans stora intresse i livet, och han tillÀgger att han anser det vara viktigt att ha en hobby.
Det tror jag ocksĂ„. Ăven om vi har ett jobb som vi Ă€lskar eller tĂ€nker âmitt arbete Ă€r min hobbyâ, tror jag att det Ă€r viktigt att vi kopplar av med nĂ„got helt annat. NĂ„got som vi Ă€lskar att göra utan att det nödvĂ€ndigtvis behöver leda till nĂ„got sĂ€rskilt. Ett medel dĂ€r sjĂ€lva aktiviteten Ă€r mĂ„let.
Ytterligare en anledning Ă€r att det hjĂ€lper oss att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden. Det Ă€r ett sĂ€tt att undvika att lĂ„ta vĂ„r yrkesroll definiera hela vĂ„r identitet. En hobby skapar en nyttig distans till vĂ„ra olika âpersonasâ.
En av dagens kunder var i min Älder och hade kvar gamla vinylskivor och affischer med band frÄn ungdomsÄren: KISS, AC/DC, Iron Maiden med fler. Band som bÄde han och jag fortfarande gillar.
Skillnaden Àr dock att jag inte har nÄgra prylar kvar frÄn den tiden. Jag gjorde mig av med allt nÀr jag hoppade mellan olika andrahandskontrakt i en annan tid.
Det Àr inte sÄ att jag gÄr omkring och saknar de dÀr gamla grejerna, men nÀr jag vÀl blir pÄmind om dem, som idag, sÄ tycker jag att det Àr lite trÄkigt att de Àr borta. Det hade varit en kul nostalgisamling att ha kvar.
Men att göra mig av med allt var ett aktivt val frÄn min sida. Jag fÄr skylla mig sjÀlv. Samtidigt Àr jag tacksam för att jag inte, som med mÄnga kunder jag möter, har förlorat Àgodelar i en brand eller ett inbrott.
Det Àr tyvÀrr vanligare Àn man kan tro, sÄ se till att brandvarnarna fungerar, att brandslÀckarens mÀtare inte stÄr pÄ rött och att ha en vÀl fungerande grannsamverkan.
Jag har kommit igĂ„ng med styrketrĂ€ningen mer regelbundet igen. Det brukar komma i perioder â ibland lĂ€ngre, ibland kortare. Det Ă„terstĂ„r att se hur lĂ€nge det varar den hĂ€r gĂ„ngen.
Problemet Àr, som med mycket annat nÀr det gÀller mig, att jag gÄr in för hÄrt. Det kÀnns fantastiskt ett tag, och sedan tröttnar jag. Det slÄr aldrig fel.
Samma intensiva beteende kan Ă„terspeglas i det mesta: lĂ€sa böcker, se film, yoga, meditation, bloggande…
Den dÀr typiskt svenska lagomheten verkar tyvÀrr inte ha fÄtt fÀste pÄ mig. Jag önskar att jag i större utstrÀckning kunde lÀgga mig pÄ en lagom nivÄ, som Àr hÄllbar i lÀngden.
Det som gör det extra svĂ„rt Ă€r att det handlar om saker som i sig sjĂ€lva Ă€r lĂ€rorika, givande och nyttiga. Det Ă€r inte ett problem pĂ„ samma sĂ€tt som om jag hade gĂ„tt in i perioder av knarkande eller spelande. Det handlar ju om “bra grejer”.
Men som med mycket annat i livet kan Ă€ven det till synes nyttiga bli onyttigt om det gĂ„r till överdrift. Jag Ă€r inte pĂ„ den nivĂ„n Ă€nnu nĂ€r det kommer till trĂ€ningen, men jag blir inte ett dugg förvĂ„nad om jag snart trillar dit igen â och dĂ„ slutar helt.
Om jag ska se nĂ„gonting positivt, Ă€r det att jag trots allt blivit bĂ€ttre pĂ„ att uppmĂ€rksamma beteendet. Kommer det vara tillrĂ€ckligt för att bromsa mig sjĂ€lv ifall det skenar ivĂ€g? Jag vet Ă€rligt talat inte…
Nu Àr det i varje fall dags för en proteindrink. SkÄl!
Jag lyssnade pÄ Söndagsintervjun med Tomas Alfredson. Inför intervjun ursÀktar han sig för att han i sÄdana sammanhang har en förmÄga att tala lÄngsamt.
Snabbt förstĂ„r man att det stĂ€mmer â och det kĂ€nns sĂ„ befriande!
Allt ska gÄ sÄ ohyggligt snabbt i dagens samhÀlle. Allt ska höras, synas och göras i rekordfart.
Uttrycket âtid Ă€r pengarâ har aldrig varit sĂ„ pĂ„tagligt som nu. Om man rĂ„kar vara för eftertĂ€nksam av sig, blir man utvisad direkt.
âVad sa du att det hette? BetĂ€nkande? SĂ„nt tjafs har vi inte tid med!â
Upplevelser och intryck ges knappt tid att absorberas. Det Àr som om just nu alltid klassas som att ligga steget efter. Nuet har blivit framtid innan det ens tagit slut.
Jag tror det Àr viktigare Àn nÄgonsin att vi stannar upp emellanÄt. Det behöver inte betyda att vi ska sitta i lotusstÀllning och stÀnga ute vÀrlden. Det kan vara nÄgot sÄ enkelt som att lÀmna mobilen i fickan under trÀningen eller att gÄ pÄ bio.
Stunder dĂ€r vi fokuserar pĂ„ en enda sak gör upplevelsen i sig och hela vĂ„rt liv sĂ„ mycket rikare â ett innevarande ögonblick som inte spĂ€ds ut med en imaginĂ€r framtid.
Att vara âfattig i sjĂ€lenâ i dess sanna mening gör oss rika.
Min mamma hörde av sig idag och frÄgade om jag ville ses spontant. Hon bor i à kersberga, men hade fÄtt ett ryck och Äkt in till stan. Det ville jag gÀrna!
Vi besökte flera stÀllen som hon inte hade varit pÄ tidigare. Vi Ät och drack gott, och hade det vÀldigt trevligt. Riktigt lyckat!
Jag gillar att ha en tom kalender och vara öppen för det spontana. Det slÄr nÀstan alltid det planerade. Planer blir sÀllan riktigt som man tÀnkt sig, medan spontaniteten inte lÀmnar nÄgra som helst möjligheter till förutfattade meningar. Det blir vad det blir.
AI pÄ en bloggplattform var nÄgot nytt för mig hÀr pÄ Micro.blog. NÀr det Àr aktiverat, vilket Àr valfritt, finns möjligheten att generera beskrivningar för blogginlÀgg. Beskrivningen av den hÀr texten lyder:
“AI-funktionen pĂ„ Micro.blog för att generera beskrivningar av blogginlĂ€gg förbĂ€ttrar anvĂ€ndarupplevelsen utan att pĂ„verka originaltexten.”
En torr och koncis summering av innehÄllet, precis sÄ som en bra beskrivning bör vara.
Jag tycker att funktionen Àr ett klockrent exempel pÄ bra anvÀndning av AI. Det tillför nÄgot pÄ ett subtilt och anvÀndbart sÀtt utan att pÄverka originaltexten över huvud taget.
Jag frÄgade Manton, skaparen av Micro.blog, om det gick att göra sÄ att Àven beskrivningar av bilder skapades pÄ svenska istÀllet för engelska. Han svarade snabbt och la till den funktionen. SÄ snyggt!
Jag föredrar att skriva mina bloggtexter pÄ dator. Steget frÄn tanke till skrift blir kortare jÀmfört med mobil. Det blir ett annat flyt i skrivandet.
Samtidigt Àlskar jag friheten i att ha en lÀtt packning. Jag gillar det avskalade och minimalistiska, den luftiga kÀnslan av att inte vara omgiven av för mÄnga prylar och tjÀnster.
Med det i Ätanke skriver jag nu för första gÄngen ett blogginlÀgg pÄ min iPhone. NÀr jag hade Pixel hÀnde det emellanÄt att jag bloggade via mobilen, eftersom svepskrivning pÄ den luren fungerade klockrent. TyvÀrr Àr det nÄgot som fungerar betydligt sÀmre med Apples mobil.
Hur som helst, det Ă€r en skön kĂ€nsla att bara slita fram skrivverktyget i stunden och lĂ„ta tankarna förvandlas till lĂ€sbar skrift. Jag har aldrig gillat âplanerat skrivandeâ. Jag har inga utkast som ligger och sakta vĂ€xer fram till fĂ€rdiga inlĂ€gg. Jag skriver i ögonblicket, postar och glömmer sedan mer eller mindre bort vad jag nyss publicerade.
Ibland önskar jag att jag kunde jobba pÄ en text en lÀngre tid, men jag tror Àrligt talat att det aldrig kommer att ske. DÀremot fascineras och imponeras jag av andra som har det upplÀgget.
Ok, den hÀr texten Àr inte mycket att hÀnga i julgranen. Men det Àr fördelen med en personlig blogg utan sÀrskild inriktning: det Àr fritt fram att posta vad jag vill och kÀnner för.
Jag gillar att sitta som jag gör nu, utan en enda tanke pÄ vad jag ska skriva om.
Det Àr helt tomt, vilket kan tyckas stressande nÀr tanken Àr att nÄgonting förhoppningsvis ska dyka upp. Men jag tycker inte det. Sinnet Àr bara stilla och tillgÀngligt för det som eventuellt vill ta form.
Det finns nÄgra aktiviteter utöver skrivandet dÀr jag upplever den stillheten: nÀr jag lÀser, fotar och trÀnar.
Jag brukar Àven meditera emellanÄt, men det Àr faktiskt ganska sÀllan jag finner lika djup stillhet i det. Det kan tyckas konstigt med tanke pÄ att stillhet brukar vara den första associationen nÀr meditation kommer pÄ tal.
Jag tror det Ă€r ett vanligt misstag nĂ€r nĂ„gon eftersöker mer lugn i sitt liv. De söker sig till det som traditionellt anses vara rĂ€tt recept. Men vi Ă€r alla olika och vad som passar oss bĂ€st mĂ„ste vi sjĂ€lva komma fram till. Det finns ingen “one-size-fits-all” nĂ€r det kommer till stillhet.
Du kanske finner ett lugn nÀr du mÄlar, bygger modelljÀrnvÀg eller plockar svamp. Perfekt! FortsÀtt med det.
Ăr meditation det som skĂ€nker dig stillhet i vardagen? Klockrent! Kör vidare i samma spĂ„r.
Eller sÄ kanske du gillar en hÀrlig mix. Lite bakning, en sittning meditation pÄ det och sedan sudoku och en tÄrtbit. Underbart!
Strunt i vad andra sĂ€ger Ă€r “rĂ€tt” och “fel”. Du Ă€r din egen bĂ€sta guru.
Under en av dagens husbesiktningar noterade jag brytmĂ€rken pĂ„ ytterdörren. Det hade skett tvĂ„ dagar tidigare, men det var inte ett inbrott â Ă„tminstone inte i vanlig mening.
Det visade sig att polisen hade brutit sig in. Kvinnan i huset hade inte svarat nÀr hennes vuxna dotter ringde, vilket var ovanligt. NÀr dottern oroligt Äkte dit, kunde hon inte komma in pÄ grund av dörrspÀrren. Dottern tillkallade polisen, som bröt upp dörren och fann den gamla kvinnan avliden.
Dottern förklarade att hennes mamma hade varit sjuk en lÀngre tid, och att det dÀrför inte kom som en chock. Hon tillade dock att man ÀndÄ inte kan förbereda sig helt pÄ det.
Döden kommer alltid oanmÀld, hur vÀl vi Àn försöker förbereda oss. Det var likadant nÀr min pappa gick bort. Vi visste alla att stunden var nÀra, men ÀndÄ kÀndes det ovÀntat nÀr det vÀl skedde. Döden drabbar alltid.
Det enda vi kan göra för att mildra den stunden Àr att inte ha nÄgot ouppklarat. Att vi kÀnner att vi har funnits dÀr till hundra procent. Att vi med vÄr nÀrvaro har förmedlat all vÄr tacksamhet och kÀrlek.
Jag kÀnner mig totalt omotiverad att skriva idag.
Har inget utkast eller nÄgon fundering som ligger och skrÀpar i bakhuvudet. Det Àr totalt blankt!
Det bÀsta vore kanske att inte skriva nÄgot alls i sÄ fall. Men jag vill ÀndÄ göra det. Min instÀllning Àr att det Àr bÀttre att skriva nÄgot Àn inget.
Det kan tyckas korkat nĂ€r skrivandet sker publikt, men den hĂ€r bloggen har ingen sĂ€rskild inriktning. Det Ă€r bara mina tankar i skrift, ofiltrerat och utan nĂ„gon specifik mĂ„lgrupp. âEn blogg om allt mellan himmel och jordâ, som beskrivningarna brukade lyda under den första bloggboomen i början av 2000-talet.
Det kan hÀnda att jag lanserar en blogg inom nÄgot specifikt omrÄde lÀngre fram, men just nu föredrar jag att ha det sÄ hÀr.
Jag har haft flera kommersiella bloggar genom Ären, bÄde pÄ svenska och engelska. Det var vad jag ville dÄ, och jag gillade det. Men det blev för mycket efter ett tag och glÀdjen försvann.
Efter det tog det vĂ€ldigt lĂ„ng tid innan jag kom igĂ„ng med bloggandet igen. Jag var rĂ€dd för att halka dit igen â och det Ă€r jag faktiskt fortfarande.
Jag mĂ€rker ibland tendenser till att vilja âför mycketâ med bloggandet. Jag kan dĂ„ och dĂ„ höra svaga knackningar frĂ„n klickjĂ€garen. Inte konstigt med tanke pĂ„ att det var en stor del av mitt liv under en lĂ„ng period.
Varje gÄng det hÀnder blir jag livrÀdd. Jag vill lÀgga ner allt och bara skriva vidare offline. Samtidigt gillar jag allt som har med bloggande att göra. Jag tycker att det Àr bÄde kul och intressant.
DÀr nÄgonstans i ingenmansland stÄr jag och klamrar mig fast med ena handen och skjuter ifrÄn med den andra. Kommer den hÀr bloggen att överleva? Jag har verkligen ingen aning.
Jag hörde nÄgon prata om att vi mÄste förstÄ vÄrt förflutna för att kunna skapa vÄr framtid.
Ăr det verkligen sant? MĂ„ste vi “förstĂ„” vĂ„r historia? RĂ€cker det inte med att vi har lĂ€rt oss av den för att skapa nya och förhoppningsvis bĂ€ttre förutsĂ€ttningar för framtiden?
Hur ska vi pÄ riktigt kunna förstÄ de beslut vi fattade dÄ, nÀr vi inte lÀngre Àr samma person? Vi Àr en ny mÀnniska i varje givet ögonblick.
Och att “skapa vĂ„r framtid”, vad betyder det egentligen? Besitter vi den kraften? Vi kan strĂ€va efter nĂ„got, men vi kan aldrig riktigt förutse nĂ„gonting.
NÀr allt kommer omkring, lever vi i ovisshet. Det Àr skörheten och skönheten med livet.
Dessutom, medan vi kÀmpar med att försöka förstÄ vÄrt förflutna och skapa vÄr framtid, Àr det inte nÄgot vi missar? En bestÄndsdel som Àr lÄngt mer vÀsentlig Àn bÄde dÄ och nu, nÄgot som inte Àr minnesbilder och fantasier. NÄgot som verkligen Àr verkligt.
Jag skrev nyligen om att jag har börjat flytta in mina gamla texter pÄ den hÀr nya bloggen. TÀnker att det kan vara en kul och intressant personlig tidslinje.
Samtidigt tycker jag att det Àr sÄ sjukt ointressant. Jag gÄr aldrig tillbaka och lÀser mina tidigare texter. Jag kommer knappt ihÄg vad jag skrev i förrgÄr.
Och Ă€ndĂ„ Ă€r det nĂ„got som lockar med att ha ett digitalt arkiv. Samma sak gĂ€ller nĂ€r det kommer till att skriva dagbok, logga filmer och böcker, fotominnen, besökta platser med mera…
Jag gillar sjÀlva tanken, men Àr egentligen inte det minsta nyfiken pÄ att blicka tillbaka. Kanske Àr det sÄ att jag gillar nÀr andra delar med sig av sin historia, för det gör jag verkligen, men Àr sjÀlv ointresserad av min egen.
Allt talar för att man borde gilla det. Det stÀmmer överens med formen. Det + det + det = du gillar detta. Men vi mÀnniskor Àr ju mer komplexa Àn sÄ, eller hur?
Det gÄr inte att tveklöst sÀtta likhetstecken mellan tvÄ individer bara för att det utÄt sÀtt ser ut som en perfekt matchning. Ibland stÀmmer det, ibland stÀmmer det inte alls.
Vi Àr alla olika, till och med inför oss sjÀlva. Vi Àr en ny mÀnniska varje dag. Ibland Àr vi vÄr egen frÀmling.
SÄ svarade en av dagens kunder nÀr jag önskade trevlig helg.
Hon berÀttade att hon hade gÄtt i pension sÄ fort hon fick chansen. Hon ville passa pÄ att njuta och göra saker medan hon fortfarande hade ork.
SÄ rÀtt! Av samma anledning har jag bestÀmt mig för att Äka till varmare breddgrader under januari och februari nÀsta Är. Jag har möjligheten nu, vem vet hur det ser ut om tvÄ Är?
Det Ă€r sĂ„ lĂ€tt att skjuta upp saker, att tĂ€nka “jag tar det lite lĂ€ngre fram”. Men den dĂ€r framtida dagen kanske inte kommer, eller Ă„tminstone inte sĂ„ som vi hade förestĂ€llt oss den.
Shit happens! Livet hÀnder.
Att skjuta upp Àr att skjuta sig sjÀlv i foten. Livet Àr för kort för att senarelÀgga drömmarna vi ruvar pÄ.
Ta det dÀr sabbatsÄret, hyr den dÀr lilla skrivstugan, ta det dÀr dykcertet, bestig det dÀr berget, besök den dÀr staden.
VÀnta inte. Imorgon kan det vara för sent. PÄ riktigt!
PÄ vÀg till dagens sista jobb hittade jag en Àldre man som lÄg utslagen i buskagen. Det visade sig att han hade tuppat av och sedan inte orkat ta sig upp.
Jag ringde fĂ€rdtjĂ€nst och sjuktransport för att fĂ„ hjĂ€lp, men blev nekad pĂ„ grund av nĂ„gon outgrundlig formalitet. Samma sak nĂ€r jag stoppade en taxi och bad om hjĂ€lp. “FĂ„r inte, kan inte, vill inte, har inte lust”, som Magnus Uggla sjunger i nĂ„n lĂ„t.
Efter ungefĂ€r en timme kom en ambulans med underbar personal, som sĂ„g till att den stackars mannen kom till sjukhus. Han var oerhört tacksam för all hjĂ€lp och vi hade en fin stund tillsammans i vĂ€ntan pĂ„ ambulanspersonalen. Ăven de tackade för “dagens goda gĂ€rning”.
Det var glĂ€djande att allt slutade vĂ€l, men tyvĂ€rr med visst smolk i glĂ€djebĂ€garen pĂ„ grund av hur ovilliga alla andra var. Hur svĂ„rt kan det vara med ett “det Ă€r inte riktigt enligt protokoll, men sjĂ€lvklart ser vi till att lösa det Ă€ndĂ„”?
Hur som helst, slutet gott, och det Àr det viktigaste - och det Àr den kÀnslan och det minnet jag kommer att gÄ och lÀgga mig med ikvÀll.
Jag var nyss och klippte mig hos min stammisfrisör. Hon berĂ€ttade att T-Jarlen, en matvarubutik som likt hennes salong ligger pĂ„ tunnelbanestationen Ăstermalmstorg, nu tvingas stĂ€nga ner.
Detsamma har skett med en annan frisersalong i omrÄdet nyligen. Samma sak gÀller ett klassiskt fik, och utanför en av de anrika antikvariaten passerar Döden dagligen med lien i högsta hugg.
Ingen gĂ„r sĂ€ker, varje dag Ă€r en dag av ovisshet. NĂ€r som helst kan âhögre makterâ chockhöja hyrorna för att öppna dörrarna för de stora företagens feta plĂ„nböcker.
Det Àr sÄklart oundvikligt nÀr globaliseringens snöboll rullar allt snabbare och vÀxer sig allt större. Men det kÀnns sjukt trist! Vaknar man upp i en galleria Àr det omöjligt att veta om man befinner sig i VagnhÀrad eller Kiruna. Allt ser likadant ut. SkittrÄkigt!
Fram för mer mÄngfald! LÄt Bettan erbjuda sina goda bullar och Berra sÀlja sina begagnade böcker. Vi behöver dessa eldsjÀlar! De gör livet bÄde rikare och roligare.
SÄ sa en av dagens kunder till mig, och jag instÀmde.
Jag Àlskar friheten i att leva lÀtt, framförallt nÀr jag Àr pÄ resande fot. En ryggsÀck rÀcker gott och vÀl för mig.
Jag anvÀnder en liten, ultralÀtt variant frÄn Samsonite. Den Àr designad som datorvÀska, men fungerar utmÀrkt som enda bagage (Ätminstone nÀr resan gÄr till varmare breddgrader). Det var faktiskt den enda packning jag hade nÀr jag reste runt i Thailand under ett helt.
NÀr andra fÄr reda pÄ att det Àr allt jag har med mig, brukar jag mötas av tvÄ olika reaktioner:
Förtjusning
FörskrÀckelse
Det sistnÀmnda Àr klart vanligast. MÄnga förstÄr inte hur jag kan klara mig med sÄ lite.
SjĂ€lv har jag svĂ„rt att förstĂ„ hur folk orkar resa med ett helt bohag. Ăven de som kallar sig “backpackers” verkar vara rĂ€dda för att sakna nĂ„got. De bĂ€r en stor ryggsĂ€ck pĂ„ ryggen och en extra fullproppad vĂ€ska pĂ„ bröstet. Var Ă€r friheten i det?
Ibland stöter man pÄ den andra ytterligheten: de som reser helt utan vÀska. Men Àrligt talat kÀnns det mest som en grej i sig, snarare Àn nÄgot praktiskt och skönt. Som med det mesta hÀr i livet, Àr det lÀtt att gÄ till överdrift - eller underdrift i deras fall.
Hur som helst, jag rekommenderar varmt att testa att lÀmna resvÀskan hemma nÀsta gÄng du reser. Och om det inte flyger, sÄ att sÀga, Àr det enkelt att köpa det du saknar pÄ plats.
Ett pÄgÄende projekt hÀr pÄ bloggen Àr att flytta hit gamla inlÀgg. Det Àr en hel del, sÄ det lÀr ta sin lilla tid. Jag tÀnker ta ett eller ett par inlÀgg lite dÄ och dÄ, annars riskerar det att kÀnnas ohanterligt.
SÄ Àr det ofta hÀr i livet; somliga sysslor ter sig övermÀktiga om vi fokuserar pÄ helheten. Vi stirrar oss blinda pÄ slutresultatet och glömmer bort att varje stor prestation bestÄr av mÄnga smÄ steg. Att bestiga ett berg verkar omöjligt tills vi börjar sÀtta den ena foten framför den andra.
Om vi tar en sak i taget, Àr det mesta faktiskt hanterbart. Ofta Àr det inte sÄ brÄttom som vi tror. Vi skulle slippa en hel del stress genom att undvika att sÀtta upp orimliga och ofta helt onödiga tidsramar.
Dessutom leder mindre stress till ökad kvalitet. NÀr vi inte kÀnner oss pressade kan vi fokusera pÄ detaljerna och göra ett bÀttre jobb.
Oavsett om det gĂ€ller att lĂ€ra sig ett nytt jobb, mĂ„la om huset eller skriva en uppsats â en sak i taget. Till slut blir det klart. “Varje tusenmilafĂ€rd börjar med ett första steg”, som det vĂ€lkĂ€nda och slitna citatet lyder. Det Ă€r en enkel sanning, men sĂ„ lĂ€tt att glömma bort i det moderna samhĂ€llets vardagsbrus.
Hade vi haft hÀlften sÄ mÄnga Äsikter och om de vi hade varit hÀlften sÄ starka, tror jag att vi skulle leva lyckligare i en fredligare vÀrld.
Jag Àr övertygad om att det Àr sant. Det Àr sÄ mycket lidande i vÄr vÀrld och i vÄra liv som hade kunnat minskas eller helt undvikas med mindre starka Äsikter.
Vi kan sÄklart inte undvika att ha Äsikter, de Àr essentiella för vÄr utveckling och överlevnad. Men de behöver inte vara sÄ absoluta, vi kan mjuka upp dem och bli mer lyhörda för andras Äsikter.
Kanske Àr nyfikenhet den egenskap vi alla skulle mÄ bÀttre av. Ett intresse för vad andra tycker och tÀnker och varför. En nyfikenhet inför vÄra medmÀnniskor och vÀrlden runtomkring oss.
Samma nyfikenhet kan vi Àven rikta mot oss sjÀlva.
Varför tycker, tÀnker och handlar vi som vi gör i olika situationer? Vad hÀnder om vi vidgar vÄra vyer och ser saker och ting frÄn en annan vinkel? Vad kommer vi att uppleva om vi vÄgar tÀnka utanför boxen?
Mer nyfikenhet och mjukare Äsikter. Det skulle öppna dörren till en helt ny vÀrld.
PĂ„ ett forum dĂ€r jag Ă€r medlem anslöt jag mig till en diskussion som handlade om det spontana suget att âbrĂ€nna nerâ sin blogg och börja om. Jag svarade att jag kĂ€nde igen mig vĂ€ldigt mycket i det som skrevs.
Det var lÀnge sedan jag tappade rÀkningen pÄ hur mÄnga bloggar jag har startat och lagt ner. Jag har fortfarande inte lyckats klura ut vad det beror pÄ, och det kanske inte Àr det viktigaste. Det viktigaste Àr att inse nÀr suget smyger sig pÄ och att dÄ inte handla spontant, vilket jag faktiskt har blivit bÀttre pÄ.
Den hĂ€r bloggen Ă€r endast ett par veckor gammal, men jag har börjat lĂ€gga upp innehĂ„ll som Ă€r Ă€ldre Ă€n sĂ„. Kanske kan den kĂ€nslan över ett slags pĂ„gĂ„ende liv minska risken för âspontan sjĂ€lvantĂ€ndningâ. Jag vet inte…
Det hela Àr aningen mÀrkligt. Jag Àr inte ett dugg nostalgisk av mig, det Àr ytterst sÀllan jag lÀser Àldre texter eller tittar pÄ gamla bilder. Samtidigt Àr det nÄgot inom mig som vill att möjligheten till det ska finnas - kanske en kÀnsla av identitet och trygghet i att ha en tidslinje över liv och utveckling.
à andra sidan Àr det en vÀldigt skör grund att stÄ pÄ. Kanske Àr det denna brÀcklighet som gör att jag kastar facklan emellanÄt, att det Àr en egen aktiv handling och inte nÄgot som rÄkar gÄ upp i rök.
Eller Àr det sÄ att jag anser att det gamla inte lÀngre Àr jag, att det kÀnns frÀmmande? Men Àven om det pÄ sÀtt och vis Àr sant, Àr det ju dÄtiden som pÄverkat och banat vÀgen för nutiden. De Àr oskiljaktiga.
Jaja, jag tror inte jag blir ett dugg klokare av att överanalysera pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet. Behövde mest fĂ„ ur mig det. Vem vet, kanske dessa tankar kĂ€nns begripligare för mig i framtiden… om texten finns kvar dĂ„.
Sitter pÄ tÄget till à kersberga, mina barndomskvarter. Ska fira pÄsk hos syrran. Ser fram emot det!
Jag uppskattar dessa familjesammankomster allt mer för varje Är som gÄr. Kanske för att nÄgon allt oftare lyckas skriva in sig sjÀlv pÄ gÀstlistan: Döden. För varje Är ökar sannolikheten att liemannen vÄldgÀstar livets fest.
Det Àr inget jag medvetet tÀnker pÄ och jag Àr inte rÀdd för döden, men insikten om livets skörhet blir trots allt tydligare ju Àldre jag blir. Det i sin tur leder till starkare band och djupare kÀrlek till dem som Àr i livet.
PÄ sÀtt och vis Àr bortgÄng en katalysator för förening.
Jag ska inte tjata ihjÀl mig om att blogga pÄ svenska jÀmfört med engelska, men det lÀr bli nÄgra fler texter pÄ det temat. Det Àr inte sÄ konstigt med tanke pÄ att jag har Àgnat det mycket tanke och provat pÄ bÄda varianterna en hel del.
Tanken som har slagit mig sedan jag började skriva hĂ€r, pĂ„ svenska utan att tĂ€nka pĂ„ översĂ€ttning, handlar om hur jag formulerar mig. Ăven nĂ€r jag har för avsikt att publicera nĂ„got pĂ„ engelska, skriver jag det först pĂ„ svenska. Jag vill fĂ„ ur mig tankarna i samma takt som de dyker upp, och det fungerar bara pĂ„ mitt modersmĂ„l.
Det jag dÀremot har mÀrkt Àr att jag ÀndÄ försöker skriva pÄ ett sÀtt som gör det lÀttare att översÀtta texten. Jag undviker talesÀtt, slang och sÄdant som kan vara svÄrt för utomstÄende att förstÄ. Jag förkortar och förenklar sprÄket.
Det behöver i sig sÄklart inte vara nÄgot problem, snarare tvÀrtom. Men det gör att det blir lite tillbakahÄllet. Inte för att jag skriver prosa eller episka berÀttelser, men det kÀnns ÀndÄ av inombords - som en utandning som kvÀvs halvvÀgs.
Betyder det hÀr att jag kommer att lÀgga ner det engelska bloggandet helt? Jag vet inte. Jag vet bara att det kÀnns jÀkligt skönt att blogga pÄ svenska.
Jag lyssnade nyligen pÄ en dokumentÀr om artisten Charli XCX. Medverkade gjorde ibland annat den svenska lÄtskrivaren, producenten och vÀnnen Noonie Bao, som har varit med henne frÄn allra första början.
Noonie berÀttade hur glad och rörd hon kÀnner sig nÀr hon ser Charlis framgÄng. Efter att ha bevittnat allt det hÄrda arbetet och engagemanget, Ätergav hon hur Charli stod upp för sig sjÀlv nÀr andra tvivlade pÄ henne och alltid litade pÄ sin egen intuition. Som Noonie klokt uttryckte det:
“Det Ă€r lĂ€tt att tro att den hĂ€r typen av framgĂ„ng sker över en natt, men det gör det helt enkelt inte.”
SĂ„ sant, och sĂ„ lĂ€tt att glömma. Vi tittar ofta pĂ„ dem som har “lyckats” och antar att deras framgĂ„ng mer eller mindre skĂ€nktes till dem. Ăven om timing och tur ofta nĂ€mns och utan tvekan spelar en roll, Ă€r de grundlĂ€ggande orsakerna vanligtvis outtröttligt hĂ„rt arbete och enormt tĂ„lamod.
SÄ nÀr vi befinner oss pÄ grÀnsen till att ge upp, kanske vi borde stanna upp och frÄga oss sjÀlva: Har vi verkligen gett allt vi har?
Om inte, Àr vi villiga att investera det som krÀvs?
Jag har nu haft den hÀr bloggen igÄng i ett par veckor. NÄgra av inlÀggen Àr Àldre Àn sÄ, eftersom jag har börjat importera vissa texter frÄn mitt gamla bloggarkiv.
En ovÀntad bonus dök upp i och med flytten. Lustigt nog handlar det om nÄgot som saknas: statistik.
PÄ andra plattformar har det varit standard, om Àn med möjligheten att inaktivera den. HÀr Àr det precis tvÀrtom, och det passar mig utmÀrkt.
Ăven om jag inte suttit och stirrat mig blind pĂ„ siffror tidigare, sĂ„ kĂ€nns det skönt att inte ha det över huvud taget. NĂ„gonstans i bakgrunden tror jag Ă€ndĂ„ att det har pĂ„verkat valet av vissa texter och hur de har formulerats. Det gĂ€ller speciellt nĂ€r jag har bloggat pĂ„ engelska.
HÀr har jag ingen aning om en person eller elva personer har lÀst ett inlÀgg. Med tanke pÄ att den hÀr bloggen mer eller mindre Àr som en öppen digital dagbok, sÄ har det heller ingen betydelse. Det kÀnns skönt!
Ibland kan avsaknaden tillföra och tillskottet undergrÀva. Inte bara nÀr det kommer till bloggande.
Idag hade jag jobb i skÀrgÄrden hela dagen. SÄ hÀrligt!
SÄna dagar kÀnns verkligen mer som semester Àn jobb. Jag packar matsÀcken och spatserar ner till Nybrokajen dÀr jag blir upplockad med taxibÄt. Sedan skuttar vi runt pÄ olika öar hela dagen.
Det Àr sÄklart inte sÀrskilt mÄnga tillfÀllen per Är som det intrÀffar, men det kÀnns vÀldigt vÀrdefullt de gÄnger det hÀnder. Upplevelsen lever kvar lÀnge och det Àr alltid kul nÀr sÄna fotominnen dyker upp i flödet.
Vissa arbetsdagar, dÀremot, Àr det allt annat Àn fridfullt. Det kan vara stressigt och svÄrt att fÄ dagen att gÄ ihop.
Det Àr lÀtt hÀnt att tankarna en sÄn dag Àr löjligt överdrivna och ges onödigt mycket utrymme. Det Àr som om den negativa energin söker mer gehör Àn den positiva. Kanske för att den egentligen Àr svagare och försöker blÄsa upp sig, likt en liten hund som skÀller högst.
Jag tror det Àr viktigt att stanna upp och försöka grunda sig nÀr det hÀnder - innan det gÄr överstyr helt i onödan. Ofta rÀcker det med nÄgra andetag för att se helheten och inse att det inte Àr sÄ allvarligt som rösten i huvudet vill fÄ det till.
Jag har hjÀlpt Jim Mitchell med en svensk översÀttning av hans underbara tema mnml, som jag anvÀnder pÄ den hÀr bloggen. Det rörde sig bara om nÄgra fÄ rader, men det var ÀndÄ lite knepigt.
Ett par exempel:
Hosted by - Att anvĂ€nda ordet “vĂ€rd” kĂ€ndes fel. Att dra till med “hostad av” skulle kanske funka bra för webbnördar, men de flesta skulle nog förknippa det med luftvĂ€gar. Jag valde till slut “Drivs med”.
Powered by - DĂ„ kom nĂ€sta utmaning, eftersom jag redan förbrukat uttrycket “Drivs med”. “Byggd med” skulle kunna funka, men lĂ„ter aningen trĂ„kigt. Jag valde “Skapad med” för en kreativare ton.
En annan frĂ„gestĂ€llning som dök upp var om jag skulle vĂ€lja “av” eller “med”. Jag valde bort “av” pĂ„ grund av att det kan ge sken av att nĂ„gon annan Ă€n bloggaren som stĂ„r för sjĂ€lva innehĂ„llet.
Perfekt? Nja, men det var det bÀsta jag kunde komma pÄ.
Jag tÀnkte pÄ en grej nÀr jag gick till bilen i morse. Eller snarare kÀnde. Det var en helt annan kÀnsla i kroppen.
Anledningen? Det var ljusare och varmare. Otroligt vilken skillnad vÀdret kan göra med ens vÀlmÄende.
I mitt yrke med husbesiktningar har jag valt att alltid jobba under sommaren. Jag har inget emot det eftersom jobbet Àr sÄ fritt. Vintern dÀremot, dÄ vill jag bort frÄn kylan och mörkret.
Jag brukar spendera januari mÄnad i Thailand. Den senaste tiden har jag börjat funder pÄ att vara borta Àven under februari. Det vore sÄ skönt!
“Du kommer ju behöva ta tjĂ€nstledigt. TĂ€nk hur mycket pengar du förlorar. Och inte bara nu, pensionen drabbas ocksĂ„. Blablabla…”
Ăven om det Ă€r sant Ă€r det inte sĂ„ att jag kommer att bli pank. SjĂ€lvklart kommer det att kosta en del ekonomiskt, men jĂ€klar vad jag skulle tycka det vore vĂ€rdefullt pĂ„ ett annat plan. Det gĂ„r om man vill, och jag kommer troligen försöka.
Jag postar fortfarande regelbundet pÄ min engelska blogg. Har Ànnu inte lyckats bestÀmma mig för om jag ska fortsÀtta med det.
Men en sak slog mig idag angÄende bloggandet pÄ engelska: den högre insatsen ökar suget efter en större utdelning. SÄ tycks det i varje fall vara för mig.
Texten som jag skriver nu tar nĂ„gra fĂ„ minuter att knĂ„pa ihop. Det spelar ingen större roll om nĂ„gon annan lĂ€ser den eller inte. Det Ă€r tankar som mer eller mindre spontant flyter ut i bokstĂ€ver, ord och meningar. Det Ă€r “enkelt”.
Om jag skriver samma sak pĂ„ engelska, tar det betydligt lĂ€ngre tid. Det Ă€r en insats som Ă€r anstrĂ€ngande, ett slags arbete. Det Ă€r “svĂ„rt”.
Det Àr en arbetsinsats dÀr jag vill ha lön för mödan - en kommentar, ett mejl, en gillamarkering. Det Àr först nu jag insett att den ÄtrÄn ligger och ruvar i det anglofila mörkrets grÀnd.
Jag sĂ„g nyss dokumentĂ€ren Avicii - I’m Tim. Mycket bra! En fantastisk artist, som likt mĂ„nga andra genier tyvĂ€rr lĂ€mnade oss pĂ„ tok för tidigt.
Jag har Àven sett den andra dokumentÀren ett par gÄnger samt lÀst boken. En sak som verkligen grep tag i mig den hÀr gÄngen var följande ord frÄn Tim:
Jag kĂ€nner igen mig vĂ€ldigt mycket i det. Ăven om jag inte har varit i nĂ€rheten av den nivĂ„ som Avicii befann sig pĂ„, sĂ„ har jag haft karriĂ€rer som andra klassat som att “ha lyckats”.
Det kan vara oerhört svÄrt att befinna sig i den sitsen. Om man trivs, Àr det sÄklart frid och fröjd. Men om nÄgot skaver, kan det vara svÄrt att rÄda bot pÄ det tilltagande skoskavet.
Hela ens omgivning pÄminner stÀndigt om hur tacksam och lycklig man borde vara. Och det borde man ju. Men den mallen passar inte alla, oavsett hur fantastiskt det verkar för den oinvigde.
Hur ska vi dĂ„ göra för att hitta rĂ€tt hĂ€r i livet? Jag vet inte, men jag tror att det Tim sa om vad livet “ska vara” och “borde vara” Ă€r viktiga kompassnĂ„lar. Vi kommer nĂ€mligen gĂ„ vilse om vi följer dem blint.
Vi mĂ„ste hitta vĂ„r egen vĂ€g. Vi mĂ„ste ersĂ€tta vad livet “ska” och “borde” vara med ett innerligt “livet Ă€r”. Först dĂ„, nĂ€r vi följer vĂ„rt eget hjĂ€rtas röst, börjar vi att leva livet fullt ut.
Det har varit en ganska tuff vecka pÄ jobbet. MÄnga besiktningar och lÄnga körningar. Jag rÀknade ut att jag i genomsnitt per dag har gjort sex jobb och kört tolv mil.
NÀr jag pustade ut under lunchen ringde kontoret. De undrade om jag kunde tÀnka mig att jobba över idag. Det tackade jag vÀnligt men bestÀmt nej till.
För nÄgra Är sedan hade jag garanterat sagt ja. Inte av ekonomiska skÀl eller att jag Àlskade jobbet mer dÄ (jag Àlskar det fortfarande lika mycket). Utan helt enkelt för att jag hade svÄrt att sÀga nej.
Det Àr en av fördelarna med att bli Àldre: jag kÀnner mig trygg i att tacka nej till saker och ting. Det Àr en förbaskat skön kÀnsla!
Att kroppen sedan vÀrker lite mer hÀr och var för varje Är som gÄr, det Àr det vÀrt.