Jag har under en tid funderat pÄ att testa Micro.blog igen, och nu har det Àntligen blivit av.
Den frÀmsta anledningen Àr att jag har saknat de smidiga möjligheterna att publicera mer Àn bara texter. Jag kÀnner mig lite trÄkigare nÀr jag vistas pÄ de avskalade plattformarna. Det blir lÀtt för seriöst.
Ytterligare en anledning som lockade mig att kliva pÄ igen Àr det nya Micro.one, som jag tycker Àr en riktigt bra deal. Jag har i dagslÀget inga planer pÄ att hÀnga pÄ sociala medier, sÄ paketets begrÀnsningar Àr inget jag hÀnger lÀpp över.
Ytterligare en anledning till att jag lockades tillbaka Àr det nya Micro.one, som jag tycker Àr ett riktigt bra erbjudande. Jag har i dagslÀget inga planer pÄ att vara aktiv pÄ sociala medier, sÄ paketets begrÀnsningar Àr inget jag bekymrar mig över.
Jag kan inte garantera att jag kommer att stanna hÀr, men just nu kÀnns det riktigt kul. En sak som kan fÄ mig att Àndra mig Àr de begrÀnsade möjligheterna att skapa ett eget tema. Men dÄ kanske jag helt enkelt uppgraderar kontot.
En av dagens kunder var 99 Ă„r gammal och imponerande pigg.
Jag brukar passa pÄ att frÄga vad hemligheten Àr. Svaren varierar vÀldigt mycket. NÄgon nÀmner att han Àlskar att cykla, en annan att hon Àlskar att vandra i skogen, och nÄgon berÀttar om gemenskapen i bokklubben.
Det finns ingen sjÀlvklar gemensam nÀmnare vid första anblick. Men den röda trÄden kanske inte handlar sÄ mycket om aktiviteten i sig. Kan det vara sÄ att andra vÀrden spelar in?
TÀnk om det helt enkelt Àr sÄ att dessa mÀnniskor ser till att sysselsÀtta sig med sÄnt de gillar. Det kanske inte spelar nÄgon större roll om det handlar om mÄlning, musik, svampplockning, resor eller att samla pÄ frimÀrken.
Svaret kanske Àr att dessa mÀnniskor ser till att ge nÀring Ät passionen som brinner inombords. De kanske helt enkelt Àr i synk med livet.
Vem vet, om 70 Ă„r kanske somliga svarar:
“Hemligheten Ă€r att jag har fortsatt att blogga.”
Idag berÀttade en arbetskamrat om en jobbig uppgift som hen hade framför sig. Jag svarade att det sÀllan gÄr en vecka utan nÄgot liknande. Det Àr allt frÄn utbildningar och möten till Àrenden som ska hanteras.
UngefÀr som med livet i övrigt.
NĂ€r man tĂ€nker efter Ă€r det sĂ€llan lĂ„nga perioder som passerar helt fridfullt. Det Ă€r sjukdomar, oförutsedda utgifter, vĂ€rk i kroppen, skjutsa barn till aktiviteter, mĂ„la om huset, gĂ„ till tandlĂ€karen…
SĂ„ ser det ut, vare sig vi vill eller inte.
Ăr det fel? Nej, det Ă€r livet.
DĂ€remot kommer det att upplevas som vĂ€ldigt jobbigt om vi anser att det Ă€r fel, att livet behandlar oss orĂ€ttvist. “Det Ă€r alltid jag som drabbas.”
Om vi inser och accepterar att det Àr en del av dealen med att vara mÀnniska, dÄ blir allt mycket lÀttare. Vi kan fortfarande tycka att vissa saker Àr trÄkiga, men vi behöver inte kÀnna frustration och irritation.
Jag lyssnade pÄ en intervju med Camilla Hamid, som med sina unika recept har blivit en av Sveriges frÀmsta profiler inom bakning.
NÀr hon fÄr frÄgan om hur hon lyckats bli sÄ framgÄngsrik, förklarar hon att det som driver henne Àr passionen och glÀdjen i det hon gör. Hon berÀttar att hon inte Àr det minsta strategisk och tillÀgger:
“Jag har tackat nej till riktigt bra grejer för att jag inte tycker att det verkar kul.”
Passion, glÀdje och skapande i en hÀrlig blandning. SkaparglÀdje, ett verkligt framgÄngsrecept.
Det gÄr sjÀlvklart att toppa det hela med ett visst mÄtt av strategi. Men om inte huvudingredienserna Àr pÄ plats, dÄ kommer en yttre framgÄng aldrig riktigt speglas inÄt. Det kommer att kÀnnas smaklöst.
Om vi dÀremot skapar med glÀdje och passion som huvudingredienser, dÄ Àr det inte i hela vÀrlden om det blir en framgÄngssaga eller inte. Resan Àr en smakupplevelse i sig sjÀlvt.
Oavsett om vi lyckas eller ej, kommer resan att ge oss nya och spÀnnande recept.
Jag minns nÀr en entomolog (expert pÄ insekter) fick en frÄga om vad fÀstingar gör för nytta. Ingen nytta alls, svarade han. FöljdfrÄgan blev naturligtvis varför de dÄ fanns över huvud taget.
Svaret blev: “För att möjligheten uppstod.”
Vi vill gÀrna tro att allt har en mening och ett samband. Att allt Àr en del av en fullÀndad helhet.
Vi söker efter meningen med livet. Vi letar och letar, vill ha svaret serverat pÄ ett silverfat. Vi vill lösa pusslet och vara biten som gör att allt faller pÄ plats.
Kanske Àr det dÀrför vi aldrig finner svaret - vi söker pÄ fel stÀlle. Kanske vi sjÀlva bÀr pÄ lösningen till gÄtan utan att inse det. Kanske krÀvs det viss anstrÀngning frÄn vÄrt hÄll för att svaret ska framtrÀda.
TÀnk om det helt enkelt Àr sÄ att meningen med livet Àr att vi sjÀlva ska skapa den.
Vid en av veckans husbesiktningar sa kunden att min arbetsglÀdje lyste igenom. Han förklarade att han nyligen sagt upp sig frÄn en vÀlbetald och högt uppsatt position inom sitt yrke:
“Det kĂ€ndes inte vĂ€rt det lĂ€ngre. Det upptog för mycket av mitt liv.”
Jag gratulerade honom och berömde hans beslut, och förklarade att jag sjÀlv tagit liknande beslut i livet, vilket var det bÀsta jag aldrig har Ängrat.
Det Àr sÄ lÀtt att stirra sig blind pÄ eftertraktade roller och höga löner. Men inga pengar i vÀrlden kan ersÀtta kÀnslan av att vara verkligt tillfreds.
Samma instÀllning gÀller det mesta hÀr i livet. Om prestige Àr den frÀmsta ingrediensen, dÄ kommer smaken alltid att sakna nÄgot. Det kommer korta perioder av smakexplosioner, men sedan Àr den bittra eftersmaken dÀr igen.
Om vi istÀllet vÀljer ingredienserna med hjÀrta och tillagar allt med kÀrlek, dÄ kan Àven den enklaste av rÀtter skapa smaksensationer bortom kokböckernas fÀrdiga recept.
Sitter pÄ tÄget hem efter ett kÀrt besök i mina gamla barndomskvarter i à kersberga. Min systers Àldsta barn fyllde Är.
Jag förundras alltid över hur annorlunda dÄ Àr jÀmfört med nu nÀr jag gör en sÄdan tidsresa. Den lilla parken, som en gÄng var ett enormt slagfÀlt dÀr alla vann och ingen dog, och den lilla kullen, som tog en evighet att bestiga och sedan skÀnkte en oÀndlig utsikt som belöning.
Kontrasten Àr svindlande.
PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt kĂ€ndes allt enklare dĂ„ â inga krav och fĂ„ förpliktelser. Nu Ă€r agendan fylld av ansvar och rĂ€kningar som ska betalas.
Men Àr det verkligen dÀrför vi intalar oss att det var bÀttre och lÀttare förr? I Àrlighetens namn var det ju inte alltid sÄ lÀtt dÄ heller. Och mycket Àr faktiskt betydligt bÀttre nu för tiden.
Kanske Àr den stora skillnaden att vi inte hade nÄgot att jÀmföra med dÄ. Vi mötte utmaningarna i stunden och hanterade dem dÀr och dÄ. Vi levde i nuet.
Nu plockar vi fram den nötta frasen âdet var bĂ€ttre förrâ sĂ„ fort förĂ€ndringar inte passar oss. Ironiskt nog var detta ‘förr’ som vi nu jĂ€mför med, en gĂ„ng i tiden en förĂ€ndring som vi föraktade.
Om vi riktar uppmÀrksamheten mot det vi har hÀr och nu, om vi slutar att jÀmföra och accepterar att förÀndring Àr konstant, kanske vi upptÀcker att vi faktiskt har det ganska bra just nu, trots allt.
Det Àr lÀtt att ha höga förvÀntningar i livet. En film som ryktas vara bra, en drömresa som utlovar fantastiska upplevelser, projektet vi tror stenhÄrt pÄ.
Sedan visar det sig att verkligheten inte lever upp till förvÀntningarna. Vi blir besvikna och allt kÀnns som ett stort misslyckande.
Jag sÄg en intervju med författaren Monika Fagerholm, och nÄgot hon sa fastnade hos mig:
“Ju bĂ€ttre man blir pĂ„ att skriva desto bĂ€ttre blir man ocksĂ„ pĂ„ att dölja saker för sig sjĂ€lv. DĂ€rför mĂ„ste man hitta en spricka.”
Intressant tanke! Jag tror att det ligger mycket sanning i den. NÀr skrivandet blir rutinmÀssigt, uteblir eller minskar den terapeutiska effekten. Sanningen döljs bakom slentrianens moln.
Vi behöver nÄgot som fÄr molnen att spricka upp och sanningens ljus att titta fram. Kanske genom att skriva om nÄgot vi inte Àr vana vid, nÄgot som vi inte kÀnner oss bekvÀma med, vilket ofta Àr fallet med den verkliga sanningen.
Det Àr i sprickan, i det till synes trasiga, som sanningen vilar.
Vid en av dagens husbesiktningar fick jag en mÀrklig kÀnsla. Det var nÄgot som inte riktigt stÀmde, nÄgot som var annorlunda.
Det var ingen dÄlig kÀnsla. TvÀrtom.
Efter nÄgra minuter insÄg jag. Det var fullkomligt tyst. Inga ljud frÄn bilar utanför, inga röster, inte ens ett brummande ventilationssystem.
Total tystnad, och det kÀndes sÄ skönt!
Fascinerande hur frÄnvaron av nÄgot kan tillföra nÄgot. Och inte vad som helst, utan nÄgot fridfullt och bra. Ett verkligt vÀlbehag.
Att ha en sĂ„ tyst hemmiljö Ă€r omöjligt för de flesta. Men andra typer av “oljud”, som ofta pĂ„verkar vĂ„ra liv Ă€nnu mer, kan vi begrĂ€nsa.
Vi kan stĂ€nga av notiser för vissa appar, och begrĂ€nsa antalet prenumerationer pĂ„ nyhetsbrev. Vi kan skĂ€ra ner pĂ„ antalet streamingtjĂ€nster. Vi kan nöja oss med en plattform för sociala medier eller avstĂ„ det helt. Vi lĂ„ta bli att logga precis varenda grej vi ser, hör, lĂ€ser, gör och stoppar i oss…
Ett upplĂ€gg som för bara nĂ„gra Ă„r sedan vore fullkomligt normalt. Kanske mĂ€rker vi att det “steget tillbaka” kĂ€nns som ett rejĂ€lt kliv framĂ„t. Kanske mĂ€rker vi att avsaknaden inte kĂ€nns som ett tomrum utan som fullkomlighet.
Det kostar inget att prova. TvÀrtom, det Àr till och med ekonomiskt.
Jag lyssnade pÄ en intervju med Beatrice Fihn, tidigare chef för organisationen Ican och mottagare av Nobels fredspris.
Med allt elÀnde som pÄgÄr i vÀrlden Àr det lÀtt att tappa hoppet och tÀnka att allt fredsarbete Àr förgÀves. PÄ det svarar Beatrice:
“TĂ€nk pĂ„ alla vapen som aldrig anvĂ€nts.”
Vem vet hur vÀrlden hade sett ut om ingen kÀmpade för fred? En sak Àr sÀker: den hade definitivt inte sett bÀttre ut.
Vi fÄr inte ge upp bara för att det kan tyckas vara lönlöst. Vi mÄste fortsÀtta strÀva mot fred, vÀrna om miljön, bekÀmpa orÀttvisor och kÀmpa för jÀmlikhet. Det gör skillnad!
Vi behöver inte blicka sÀrskilt lÄngt tillbaka i tiden för att pÄminnas om vilken bedrövlig tillvaro mÄnga levde i. Det kanske kÀnns som om mÀnskligheten inte har lÀrt sig ett dugg nÀr vi lÀser tidningarnas rubriker, men det har vi.
Vi kan Àven kÀnna samma sak pÄ en personlig nivÄ, att vi bara stÄr och stampar. Men om vi lyfter blicken och ser tillbaka över en lÀngre period, dÄ inser vi hur mycket vi faktiskt har utvecklats.
IkvÀll ska jag gÄ och kolla pÄ Kent. Ska bli riktigt trevligt! Det Àr ett av mina favoritband.
Men jag har inte sett fram emot det…
Grejen Àr att jag inte gillar att ha saker inplanerade. Jag vill ha en tom kalender. KÀnner jag mig överbokad om det Àr mer Àn en aktivitet inplanerad en vecka.
Jag föredrar det spontana. Till exempel att nÄgon skickar ett meddelande och frÄgar om vi ska ta en fika. Perfekt! Skitkul!
Har aldrig förstÄtt hur somliga kan gilla att ha saker inbokade varenda dag.
Hur som helst, vi Àr alla olika och det Àr vÀrt att fira - till exempel genom att gÄ pÄ Kent-konsert.
Trevlig helg pÄ dig, oavsett om du Àr en planerare eller föredrar det spontana.
Vid ett av dagens kundbesök var det nÄgot som inte stod rÀtt till.
Det var ingenting som sades eller gjordes. Det var inga konstiga blickar eller mĂ€rkliga inredningsdetaljer. Det var bara “dĂ„liga vibbar”.
Jag tror vi alla kan kÀnna igen det dÀr. Det Àr nÄgot som ligger bortom det vi ser och hör. En slags energi, en magkÀnsla eller hur vi vÀljer att beskriva det.
Den dÀr ogripbara kraften hjÀlper oss att navigera fram genom livet. Ett jobberbjudande som pÄ pappret lÄter fantastiskt, men dÀr magkÀnslan sÀger att det inte Àr rÀtt. Eller visningen av det som till synes Àr ett drömhus, men dÀr vi redan pÄ tröskeln fÄr dÄliga vibbar.
Andra gÄnger vet vi innerst inne att det egentligen Àr fel, men vill att det ska vara rÀtt. Vi stÀller ledande frÄgor till vÄr omgivning för att fÄ medhÄll:
“Visst borde vĂ€l jag fĂ„ unna mig en ny telefon? Jag som anvĂ€nder mobilen sĂ„ mycket. Dessutom har jag förra Ă„rets modell.”
Allt inom oss sĂ€ger att det Ă€r vansinne, men vi lyckas samla ihop tillrĂ€ckligt mĂ„nga falska “ja” för att trotsa den kĂ€nslan. Och vi Ă€r supernöjda - ett par dagar. Sedan kommer den bittra eftersmaken.
Vi kan försöka lura oss hur mÄnga gÄnger som helst, men den dÀr magkÀnslan kommer till slut att avslöja bluffen. Och om det Àr svÄrt att tyda kÀnslan, gör vi bÀst i att avvakta lite. Det Àr sÀllan sÄ brÄttom sÄ vi vill fÄ det till.
MÀnniskor som skryter vitt och brett Àr aldrig sÀrskilt charmigt. Som om hela vÀrlden kretsade kring dem och deras bedrifter.
Men sedan finns det de som sÀger det med ett sjÀlvförtroende som inte kÀnns skrytsamt, utan bara Àrligt. Jag tycker att svenska regissören och speldesignern Josef Fares hör till dessa mÀnniskor.
I en intervju jag nyligen hörde berÀttar han om sitt starka sjÀlvförtroende och sin förmÄga att lyckas med det han tar sig för. Han tillÀgger med ett litet skratt att det ju lÄter som storhetsvansinne, men att det finns en skillnad. Han sÀger:
“Jag vet att jag Ă€r grym pĂ„ det jag gör, men det tar aldrig över. Jag skulle aldrig vĂ€rdera mig mer Ă€n nĂ„gon annan. Det finns inte en chans!”
SÀttet han sÀger det pÄ gör att man som lyssnare inte tvekar en sekund pÄ att han menar det. Det kÀnns bara uppfriskande.
Att inte se sig sjĂ€lv som mer vĂ€rd Ă€n nĂ„gon annan, det Ă€r dĂ€r den stora skillnaden ligger. NĂ„gon kan Ă€ga tio skyskrapor och vara vĂ€rldens mest jordnĂ€ra person. Andra kan sitta i en koja och “meditera” över hur mycket bĂ€ttre de Ă€r Ă€n alla andra.
Allt handlar om insidan, inte vad som manifesteras i det yttre. Personens instÀllning till livet och sin plats pÄ jorden, det Àr det som rÀknas. Josef Fares lÀgger fram det pÄ ett hÀrligt sÀtt:
“För mig Ă€r livet som en lekstuga och jag Ă€r hĂ€r och leker.”
En av dagens kunder berÀttade att hans familj gÀrna ville Äka utomlands, men att det Àr för dyrt. Reglerna kring skolplikten i Sverige gör att priserna skjuter i höjden nÀr barnen har skollov.
Jag har sjÀlv inga barn, men inflikade att jag tyckte det var synd, eftersom resande i sig Àr vÀldigt lÀrorikt. Det höll han helt med om.
SjÀlvklart Àr skolgÄngen viktig, men ibland kan regler bli lite vÀl fyrkantiga. Med tanke pÄ dagens teknik borde det gÄ att mjuka upp dem lite.
Jag har mÄnga minnen kring resor vÄr familj gjorde nÀr jag var liten. Nya platser att upptÀcka, möten med frÀmmande kulturer och mÀnniskor, sprÄk att utforska, traditioner att bevittna. TvÄ veckor i Marocko kÀndes som en hel termin i skolan hemma i Sverige.
Att resa Àr att lÀra, bÄde om sig sjÀlv och andra.
“MĂ„nga skĂ„despelare vill ha rollen, men de vill inte göra den.”
SÄ utrycker sig den svenska regissören och spelutvecklaren Josef Fares. Han menar att nÀr de vÀl har fÄtt den, Àr det som att de blir lite lata av sig.
Torkel berÀttar ocksÄ att mÄnga tror att det bara Àr roligt att spela in en film, men inser inte det enorma arbete och alla lÄnga dagar som krÀvs.
Att faktiskt göra jobbet verkar nÀstan ha blivit en utrotningshotad instÀllning. MÄnga vill bli influencers, musiker och miljonÀrer, men fÄ Àr beredda att lÀgga ner det arbete som krÀvs. De tror att tur, slump och kanske lite talang Àr tillrÀckligt.
Men vad hÀnde med att faktiskt göra jobbet? Du kan ha en fantastisk talang, men utan hÄrt arbete Àr misslyckande nÀstan oundvikligt.
Hur kommer det sig dÄ att vissa, som nÀstan saknar talang, lyckas? Jo, för att de har gjort det arbete som krÀvs. SÄ avgörande Àr den aspekten!
Jag kom nyss hem frÄn ett trÀningspass pÄ gymmet. Har haft ett litet uppehÄll, sÄ det kÀnns vÀldigt skönt att vara igÄng igen.
StyrketrÀning och yoga Àr mina favoriter nÀr det kommer till fysisk trÀning. Har provat löpning och cykling med mera, men det Àr verkligen inte min grej. Det finns alltid en ursÀkt nÀra till hands de gÄnger jag provat under en period.
StyrketrÀning och yoga, dÀremot, ser jag fram emot. Inte alltid sÄklart, men för det mesta. Och de gÄnger motivationen tryter, men jag ÀndÄ lyckas komma ivÀg, kÀnns som en fantastisk seger efterÄt.
Eftersom jag gillar dessa trÀningsformer, sÄ blir passen i stort sett alltid av. Den bÀsta trÀningen Àr den som blir av, som det brukar heta.
Jag tror det Àr viktigt att ha samma synsÀtt nÀr det kommer till viss kreativ aktivitet, som skrivande till exempel.
Vi kanske har hört att kreativt skrivande ska vara nyttigt, vilket ingen kan sĂ€ga emot, men avskyr det. ĂndĂ„ fortsĂ€tter vi nöta oss trötta och less. Vi kanske helst vill blogga om dagens vĂ€der och vad vi Ă„t till lunch, men tvingar oss att skriva djupa texter om tingens förgĂ€nglighet och varandets evighet.
Hur mycket glÀdje och nytta har vi av det dÄ?
Bry dig inte om vilken trĂ€ningsform som Ă€r “bĂ€st” eller hur man “ska skriva”. Gör det du gillar pĂ„ det sĂ€tt du gillar. Ingen kommer tacka dig för att du försöker tvinga dig till nĂ„got som inte Ă€r du.
IgĂ„r hörde jag om ett par som gĂ„tt skilda vĂ€gar pĂ„ grund av att den ena parten ville “hitta sig sjĂ€lv”. Ett uttryck man hör ofta, att hitta sig sjĂ€lv.
Ăr det verkligen meningen att vi ska hitta oss sjĂ€lva? Var ska vi leta och vad hoppas vi finna? Kommer vi nĂ„gonsin att lyckas?
Risken Àr stor att vi ÄtervÀnder tomhÀnta om vi ger oss ut pÄ en sÄdan jakt med instÀllningen att nÄgot vÀsentligt saknas inom oss, att vi Àr vilse och mÄste hitta hem.
Om vi istĂ€llet inser att vi redan Ă€r “framme”, att det verkligt viktiga finns med oss hĂ€r och nu, ökar möjligheterna att vi faktiskt vinner nĂ„got ovĂ€ntat.
Vi blir rika i samma stund som vi slutar kÀnna oss fattiga. Vi fÄr allt nÀr vi förstÄr att vi inte behöver nÄgonting. Vi hittar hem nÀr vi slutar söka.
“Du Ă€r verkligen rĂ€tt person för det hĂ€r jobbet.”
Det fick jag höra frÄn en av gÄrdagens kunder, vilket verkligen vÀrmer.
Jag fÄr ofta höra det. Beror det pÄ att jag Àr otroligt kunnig inom mitt omrÄde? Nej, verkligen inte.
Jag jobbar med husbesiktningar, men komplimangerna Àr sÀllan relaterade till sjÀlva arbetsuppgiften. Jag skulle sÀga att det framför allt beror pÄ tre saker:
Jag Àr lyhörd.
Jag Àr intresserad.
Jag Àr nyfiken.
Ingen besiktning Àr den andra lik. Jag försöker alltid att kÀnna och lyssna in för att förstÄ personen framför mig. Alla mÀnniskor Àr olika, sÄ jag försöker anpassa mig till situationen.
Vad hoppas personen fĂ„ ut av mitt besök? Ăr han eller hon stressad och dĂ€rför förmodligen föredrar en kortare genomgĂ„ng? Ăr det en nybliven husĂ€garen som Ă€r tacksam för alla tĂ€nkbara tips?
Man behöver inte vara expert för att fÄ dessa frÄgor besvarade utan att ens behöva stÀlla dem.
NÀr det gÀller att vara nyfiken, Àr jag genuint intresserad av husen jag besöker och mÀnniskorna som bor i dem. Jag pÄpekar ofta vackra detaljer, stÀller frÄgor om nÄgon del av inredningen eller Àr nyfiken pÄ att höra om bakgrunden till ett konstverk. Helt enkelt för att jag tycker det Àr vÀldigt kul och intressant.
Inget av det jag har nÀmnt krÀver nÄgon sÀrskild utbildning eller expertis. Det Àr mÀnskliga medfödda förmÄgor, som de flesta har tillgÄng till. Och nÀr dessa tre - lyhördheten, intresset och nyfikenheten - samarbetar, dÄ kommer bonuseffekten pÄ köpet:
Jag hörde en diskussion om nÄgon som visade upp ett foto pÄ sina barnbarn. Hon fick ett skÀmtsamt svar om hur lustigt det skulle vara om barnbarnen gjorde detsamma.
“Titta, det hĂ€r Ă€r min mormor. Visst Ă€r hon gullig. Gissa vad hon sa idag?”
Rolig tanke, men sedan började jag tĂ€nka… Det Ă€r ju faktiskt ganska sorgligt att det Ă€r sĂ„.
Inom vissa kulturer skulle ett sÄdant scenario inte vara helt omöjligt. Det ses upp till Àldre mÀnniskor. De visas respekt och vördnad, de ses som kloka och viktiga mÀnniskor med sin lÄnga livserfarenhet.
Men i vÄr moderna del av vÀrlden ses de snarast som hinder, trots att de sitter pÄ mÀngder av vÀrdefull kunskap. LÀrdomar som har erhÄllits under Ärtionden med den bÀsta av lÀromÀstare: livet.
Vilken guldgruva! Vilket slöseri att vi inte vÀrderar det högre.
Efter nÄgra veckors uppehÄll Àr jag igÄng igen med att lÀsa böcker.
Jag minns inte vad som orsakade avbrottet, men jag minns hur det kÀndes att pÄbörja lÀsandet: svÄrt. Mycket svÄrt. Det kÀndes mycket enklare att bara slÄ sig ner i soffan, slÄ pÄ tv:n och halvhjÀrtat titta pÄ en dokumentÀr eller en film jag redan sett.
Nu sliter jag fram en bok sÄ fort jag fÄr en liten lucka. Jag Àr inne i historien direkt. Det kÀnns bÄde avkopplande och inspirerande.
Skrivandet har jag dÀremot lyckats hÄlla vid liv utan avbrott. Men det Àr precis samma regler som gÀller bÄde för lÀsande och skrivande: om vi slutar Àr det betydligt jobbigare att fÄ ur sig nÄgra rader. Det kÀnns lÀttare att slita fram mobilen och posta en kort statusuppdatering.
Kreativitet krÀver uppmÀrksamhet och underhÄll. Vi mÄste vÄrda den pÄ samma sÀtt som vi vÄrdar en bil. Om vi ignorerar den, dÄ kommer den att börja rosta, krÄngla och tappa i vÀrde.
Att skriva Àr vÀrdefullt, oavsett om du gör det privat eller för en publik. VÄrda skrivandet som den dyrbara skatt den Àr.
Det rÀcker med nÄgra ord. Vrid om nyckeln och kör pÄ tomgÄng. Det rÀcker för att hÄlla motorn vid liv.
“Itâs not that I donât enjoy socializing, but I feel like I have a battery that runs out. And when it does, I need time alone, sometimes even sleeping all day, just to recharge.”
Texten avslutas med frÄgan:
“Do you ever feel this way too? Or is it just me?”
Mitt svar: Ja, vÀldigt ofta! Jag kÀnner igen mig exakt i det som bloggaren beskriver och har valt att kalla det för social baksmÀlla.
Ăven om jag blivit bĂ€ttre pĂ„ att förklara detta för andra, sĂ„ verkar det inte riktigt gĂ„ fram. Ofta möts det med ett svar i stil med:
“Jag förstĂ„r precis. SĂ„ kan jag ocksĂ„ kĂ€nna, att man bara vill vara hemma ensam efter jobbet ibland och se en film.”
Men det jag menar, och som jag tror att bloggaren hÄller med om, Àr nÄgot helt annat. Det Àr en annan nivÄ. Det handlar om att kÀnna sig socialt utmattad, som kan vara fysiskt efter ett intensivt trÀningspass, och ett behov av att verkligen ÄterhÀmta sig och fÄ nya krafter.
Det kanske lĂ„ter som stress eller depression, vilket kan yttra sig pĂ„ liknande sĂ€tt, men det Ă€r inte vad social baksmĂ€lla Ă€r i min bok. Jag tror att det handlar om intryck â att jag tar in och bearbetar sĂ„ mycket att kroppens ‘hĂ„rddisk’ blir överhettad.
Jag tror ocksÄ att det Àr samma faktorer som ligger till grund för att jag ofta blir avbruten nÀr jag pratar. Jag hinner liksom inte ta in allt, bearbeta det och sedan ge ett svar i den takt som förvÀntas. Det vore intressant att höra om nÀmnda bloggare upplever samma sak.
Kanske Àr det dÀrför jag Àlskar att skriva. Det ger tid och utrymme för reflektion.
IgÄr delade min bror med sig av en kÀnslosam text han hade skrivit.
Jag sa att jag tyckte om den vÀldigt mycket och verkligen kunde kÀnna den kÀnsla han förmedlade med sina ord.
“Tack för att du bryr dig nĂ€r det gĂ€ller kĂ€nslor” svarade han.
Fint sagt, men ocksÄ lite sorgligt. Det Àr ingen sjÀlvklarhet att andra verkligen bryr sig nÀr det kommer till kÀnslor. Kanske till och med Àn mindre sannolikt nÀr du Àr man.
KÀnslan Àr statist i ett liv dÀr ord och handling har huvudrollerna. SjÀlvklart har dessa protagonister viktiga roller i vÄra liv. Vi kan inte krÀva lönehöjning baserat pÄ en kÀnsla, rÀkna med finansiering genom att presentera en intuition eller lÄta en lÀkare utföra en hjÀrttransplantation pÄ kÀnn.
Men kĂ€nslan har Ă€ndĂ„ en oförtjĂ€nt liten plats i vĂ„ra liv. Till och med nĂ€r kĂ€nslan efterfrĂ„gas, sĂ„ Ă€r det egentligen inte den man Ă€r ute efter. En frĂ„ga som “Vad Ă€r din kĂ€nsla?” förvĂ€ntas ett svar i stil med “Baserat pĂ„ statistiken…”
Vi kan sÄklart inte lÄta kÀnslorna ta över helt, dÄ blir det kaos. Men vi kan ge dem mer uppmÀrksamhet och utrymme - bÄde nÀr det gÀller oss sjÀlva och vÄra medmÀnniskor.
Vi borde strÀva efter att skapa en vÀrld dÀr kÀnslor erkÀnns och vÀrderas, dÀr emotionellt uttryck ses som en styrka, inte en svaghet.
Det finns en frÄga jag hatar att fÄ. Den kan formuleras pÄ alla möjliga sÀtt, men handlar om samma nutida fenomen.
Den kan till exempel lÄta sÄ hÀr: Ska du Àta hÀr eller ta med?
Vad Àr det för fel pÄ den frÄgan, kan man tycka? Inget alls, om det inte vore för att jag redan sagt att jag ska ta med mig maten.
Det Àr som om folk har slutat lyssna. Det Àr robotar som stÄr bakom disken och lÀser sitt förprogrammerade manus. Roboten ser en kund, men Àr blind för mÀnniskan.
Det finns en utmaning som de flesta bloggare möter:
Att hitta sin röst.
Det finns egentligen bara ett sĂ€tt att hitta den â att blogga, blogga, blogga. Förhoppningsvis hittar vi den till slut.
Men det finns en sak som Àr minst lika svÄr:
Att behÄlla sin röst.
Det Àr lÀtt att bli förblindad och gÄ vilse i skenet av rösta-knappar och statistik. Vissa inlÀgg fÄr större spridning och vi lockas av tanken att fortsÀtta pÄ samma bana.
Vi kanske intalar oss att “sĂ„klart, det Ă€r ju det som Ă€r min verkliga röst”. Men Ă€r det verkligen sant? Eller rör det sig om falsk marknadsföring frĂ„n ett trafikhungrande ego?
Det Àr lÀtt att lura sig sjÀlv, men nÄgra som inte Àr lika lÀttlurade Àr vÄra lÀsare. De kommer avslöja vÄrt bedrÀgeri snabbare Àn det tar att lÀra sig skriva fetstil i Markdown.
NÀr du vÀl hittat din röst, var rÀdd om den. VÄrda den som den dyrgrip den Àr.
Idag fyller jag 54 Är, men jag kÀnner mig inte vuxen.
Det Ă€r inte sĂ„ att jag kĂ€nner mig som ett barn. Jag kĂ€nner mig bara “ovuxen”.
NĂ€r blir man vuxen?
Jag har sjĂ€lv inga barn, Ă€r det dĂ€rför jag inte ser mig som vuxen? Ăr det för att jag har en förĂ€lder i liv och pĂ„ sĂ€tt Ă€r nĂ„gons barn?
Eller Àr det intresset för nya trender och ny teknik som hÄller barnasinnet vid liv? Nyfikenheten att utforska nya saker och platser. GlÀdjen i att upptÀcka ny musik?
Hur har ett misslyckande, eller ett skenbart misslyckande, lett till att du lyckats senare?
Min första tanke gÄr till arbetslivet.
För nÄgra Är sedan var jag verkligen nere pÄ botten. Livet var ett rent helvete!
Inom loppet av ett par mÄnader pÄbörjade jag fyra olika anstÀllningar. Den lÀngsta varade i tre dagar - inte pÄ grund av arbetsgivaren, utan pÄ grund av mig. Jag klarade helt enkelt inte av det.
Ett misslyckande. Eller snarare fyra.
Sex mÄnader senare hade jag en ny anstÀllning.
Jag mÄdde fortfarande inte bra, men nÄgot var annorlunda den hÀr gÄngen. För första gÄngen kÀnde jag att jag kunde vara öppen med mitt mÄende gentemot arbetsgivaren. De hade full förstÄelse och gav mig sitt fulla stöd.
Det var drygt sex Är sedan. Jag Àr fortfarande kvar pÄ samma företag och det Àr min lÀngsta anstÀllning nÄgonsin.
Det Àr ett vanligt svar frÄn kunder nÀr jag ger tips om brand- och inbrottsskydd. SÄ sa Àven en av dagens kunder. Men den hÀr gÄngen kom ett snabbt tillÀgg frÄn flickvÀnnen:
Trots att det var ett skĂ€mt, sĂ„ pĂ„minner det oss om vikten av det vi ofta tar för givet: familj, tak över huvudet, mat för dagen, vĂ€nner, stabil inkomst, god hĂ€lsa, möjligheten att utöva vĂ„ra intressen…
Det Ă€r först nĂ€r vi förlorar dessa ‘sjĂ€lvklarheter’ â som egentligen inte Ă€r sjĂ€lvklara alls â som vi inser deras verkliga vĂ€rde.
Vi behöver inte vÀnta tills den dagen kommer. Vi behöver pÄminna oss om det i vardagen.
VÀrdet av det vi har hÀr och nu. Vardagens vÀrde.