Det Àr ett vanligt svar frÄn kunder nÀr jag ger tips om brand- och inbrottsskydd. SÄ sa Àven en av dagens kunder. Men den hÀr gÄngen kom ett snabbt tillÀgg frÄn flickvÀnnen:
Trots att det var ett skĂ€mt, sĂ„ pĂ„minner det oss om vikten av det vi ofta tar för givet: familj, tak över huvudet, mat för dagen, vĂ€nner, stabil inkomst, god hĂ€lsa, möjligheten att utöva vĂ„ra intressen…
Det Ă€r först nĂ€r vi förlorar dessa ‘sjĂ€lvklarheter’ â som egentligen inte Ă€r sjĂ€lvklara alls â som vi inser deras verkliga vĂ€rde.
Vi behöver inte vÀnta tills den dagen kommer. Vi behöver pÄminna oss om det i vardagen.
VÀrdet av det vi har hÀr och nu. Vardagens vÀrde.
Jag lyssnade pÄ en intervju med författaren Lena Andersson.
Hon berÀttade att hennes pappa var skeptisk till hennes författardrömmar. Hans instÀllning var att man inte skulle hÄlla pÄ med nÄgot orimligt, eftersom drömmar kan leda till besvikelse.
Och precis som Lena sjÀlv nÀmner, finns det en viss sanning i det han sa. De flesta drömmar gÄr i kras. SÄdan Àr verkligheten.
Men betyder det att vi ska sluta drömma? Absolut inte!
Det Àr inte den raserade drömmen i sig som gör oss besviken. Det Àr vÄr instÀllning till drömmen som Àr avgörande.
Om vi anser att det Àr avgörande för vÄr lycka och vÄrt liv i helhet att nÄ framgÄng, ja, dÄ kommer vi definitivt att bli besvikna om det inte sker.
Om vi dÀremot Àr trygga med att det kanske inte kommer att fungera, dÄ Àr det inte hela vÀrlden om vi misslyckas. Vi tar nya tag med nya erfarenheter, vilket i sig Àr en framgÄng snarare Àn ett misslyckande.
Jag lyssnade pÄ Söndagsintervjun med författaren Lydia Sandgren.
Hon berĂ€ttar inledningsvis att hon kastat alla sina ungdomsdagböcker pĂ„ grund av att de var sĂ„ usla. “Det hemskaste var att de var sĂ„ oautentiska, som att det lĂ„g ett filter över dem” sĂ€ger hon.
Grattis, sÀger jag. Jag önskar att den kÀnslan endast hade gÀllt mina ungdomsÄr, men det dÀr falskhetens filter förföljer mig Àn idag.
Det Àr som om det alltid finns en baktanke med mitt skrivande, ett obskyrt outtalat mÄl. Att bli upptÀckt, lÀst, Àlskad? Jag vet inte, men det kÀnns som varje ord och mening skrivs i skenet av den stÀndige iakttagaren - Àven nÀr jag skriver det hÀr.
Det Àr lÀtt att tÀnka att det var bÀttre förr, eftersom det faktiskt var det i mitt fall.
Men Àr det dÄligt nu? Det Àr trots allt den viktigaste frÄgan.
“Det var bĂ€ttre förr” Ă€r ett relativt pĂ„stĂ„ende, och det medför ofta ett trĂ„ngsynt och negativt synsĂ€tt. Dessutom brukar det dĂ€r imaginĂ€ra “förr” vara omgĂ€rdat med en rejĂ€l sockerkant. Kanske kan det till och med vara sĂ„ att vi vissa gĂ„nger har haft det lite “för bra” förr.
SjÀlvklart ska vi strÀva mot förbÀttringar i alla avseenden och inte acceptera vad som helst. Vi lÀr av det förflutna och strÀvar efter en bÀttre framtid.
Vad det gĂ€ller mitt jobb, Ă€r det fortfarande det bĂ€sta jobbet jag nĂ„gonsin haft. Ăven om det var bĂ€ttre förr…
Det började som vilket nyhetsinslag som helst. Polisen hade gripit en yngling misstĂ€nkt för mord. Men sedan hĂ€nde nĂ„got som fick mig ur balans…
I inslaget intervjuades en tjej som var vittne till hÀndelsen. Hon fick ögonkontakt med den gripne och blev ledsen nÀr hon insÄg att de var i ungefÀr samma Älder. Hon tÀnkte pÄ hur olika deras liv var: hon med sina drömmar om framtiden, han med handbojor och en oviss tillvaro.
“Han kanske hamnar i fĂ€ngelse och jag ska till skolan nĂ€sta dag.”
Hennes ord grep verkligen tag i mig. Hur kommer det sig att tvĂ„ liv kan skilja sig Ă„t sĂ„ markant? Ăr det ödet? Slumpen? Olyckliga omstĂ€ndigheter?
Det Àr lÀtt att glömma hur lyckligt lottade somliga av oss Àr. Det Àr svÄrt att komma ihÄg att vara verkligt tacksam för den chansen.
Kanske var det just denna insikt som drabbade mig.
Sista dagen i Chiang Mai. Planet hem till Sverige gÄr om bara nÄgra timmar. KÀnns lite vemodigt, faktiskt.
Samtidigt kÀnns det bra att lÀmna med en viss lÀngtan kvar. Det Àr sÄ lÀtt att dra ut pÄ det goda för lÀnge. Hellre en superstjÀrna som slutar pÄ toppen av sin karriÀr Àn en som inte förstÄr nÀr det Àr dags att lÀgga av.
Jag lĂ€mnar med en lĂ€ngtan tillbaka. â€ïžđčđ
En ovÀntad erfarenhet under min resa till Chiang Mai har fÄtt mig att tÀnka pÄ min förra flickvÀn.
Ăven om jag i stort sett bara kan bestĂ€lla en kaffe med mjölk eller be om en tandpetare pĂ„ min knackiga thailĂ€ndska, har nĂ„got förĂ€ndrats under den hĂ€r resan. Nu blir jag ofta besvarad pĂ„ thailĂ€ndska.
Detta trots att jag anvÀnder exakt samma fraser som tidigare. Den enda skillnaden Àr uttalet.
Det thailÀndska sprÄket har ett hÀrligt lekfullt, nÀstan barnsligt uttal. Den hÀr resan bestÀmde jag mig för att försöka hÀrma det. Jag skulle ljuga om jag sa att det kÀndes bra. Det kÀnns bÄde onaturligt och tillgjort, som om jag driver med sprÄket.
Men responsen har varit helt fantastisk. Jag blir besvarad pÄ thailÀndska, de berömmer mitt uttal, frÄgar hur lÀnge jag bott hÀr med mera. Detta trots att jag anvÀnder samma fraser som jag har anvÀnt i alla Är.
Detta har fĂ„tt mig att tĂ€nka pĂ„ mitt ex. NĂ€r vi trĂ€ffades bodde hon i Tyskland, men flyttade sedan till Sverige. Hon lĂ€rde sig svenska imponerande snabbt! Ăven om man sĂ„klart hörde att hon hade tysk brytning.
Plötsligt, nÀstan över en natt, hade hon ett otroligt bra uttal. Alla mÀrkte det. Hur kunde hon sÄ plötsligt ha förbÀttrat sitt uttal?
Hon förklarade att hon tyckte att svenskar lĂ€t som de sjöng nĂ€r de pratade. Med det i Ă„tanke tog hon mod till sig och började “pratsjunga” pĂ„ svenska. I hennes öron lĂ€t det helt galet, men alla i omgivningen tyckte det lĂ€t fantastiskt bra.
Same same, but different.
Hur mÄnga andra omrÄden i vÄra liv skulle kunna fÄ ett lyft av att vi inte höll tillbaka? Ett genomÀrligt blogginlÀgg, en sjÀlvsÀker anstÀllningsintervju, en förelÀsning dÀr vi öppet erkÀnner att vi Àr nervösa.
Kanske Àr det just genom att vÄga slÀppa taget om vÄr sjÀlvkritik och omfamna det som kÀnns onaturligt som vi kan nÄ vÄr fulla potential.
Nu har jag varit i Chiang Mai i tvÄ veckor och det Àr först nu jag verkligen börjar komma in i lunket.
SĂ„ lĂ„ng tid tar det innan alla bitarna i den vanliga vardagens livspussel faller pĂ„ plats. Ăven om vi inte tĂ€nker pĂ„ det, sĂ„ Ă€r det en nĂ€stan konstant stress mĂ„nga av oss bĂ€r runt pĂ„.
Det Ă€r tider att passa, möten att hinna med, Ă€renden att ta tag i, saker som ska inhandlas, rĂ€kningar som ska betalas, teveserier som ska ses, grejer som ska delas pĂ„ sociala medierâŠ
Det tar liksom aldrig slut. Det Àr sÄ det Àr i dagens samhÀlle, och det Àr inte sÄ mycket att göra Ät.
Visst, vi kan vÀnda samhÀllet ryggen och bosÀtta oss i en hydda i skogen. Men vad Àr vitsen med det? Kommer det verkligen att göra oss lyckligare?
Det brukar ju heta att man Àr antingen hund- eller kattmÀnniska. Jag hör till den senare kategorin.
Jag Àlskar hundar ocksÄ, men katters personlighet - för personlighet Àr nÄgot de verkligen har - Àr mer i linje med min egen.
Jag Ă€lskar hundar ocksĂ„, men katters personlighet â och personlighet har de verkligen â Ă€r mer i linje med min egen. Jag uppskattar deras integritet och lugn. Som Eckhart Tolle uttryckte det i en av sina böcker:
Jag har levt med mÄnga Zen-mÀstare, samtliga katter.
Hundar kan ibland bli lite “för mycket” för min smak. Deras glĂ€dje och intensitet Ă€r hĂ€rlig, men jag blir snabbt matt av den. Detsamma gĂ€ller nĂ€r det kommer till mĂ€nniskor.
För min bror Àr det precis tvÀrtom. Hundar Àr det bÀsta han vet. Han Àlskar deras upprymdhet och glÀdjeskutt. Att ha en hund i sin nÀrhet Àr som meditation för honom, precis som det Àr för mig med katter.
Jag tror att det Ă€r viktigt att vi har en “Zen-mĂ€stare” i vĂ„ra liv, oavsett om det Ă€r ett djur, en hobby eller en plats. Det viktiga Ă€r att det Ă€r nĂ„got som fĂ„r oss att skingra den annars sĂ„ strida strömmen av tankar. En fristad i vardagen.
Vem Àr din Zen-mÀstare?
Kanske vet du redan svaret. Kanske Ă€r du fortfarande pĂ„ upptĂ€cktsfĂ€rd för att finna det. Kanske det sanna svaret ligger betydligt nĂ€rmare dig Ă€n vad du tror…
För nÀrvarande, endast via den hÀr bloggen och mejl.
Den sista skÀrvan sociala medier jag hade var Bluesky, och det kontot raderade jag förra veckan. Anledningen var en olustig kÀnsla i kroppen i samband med att jag hittade en Apple Watch pÄ gatan hÀr i Chiang Mai.
Frid och fröjd! En behaglig kĂ€nsla av att ha gjort nĂ„gon glad genom en god gĂ€rning. Ett fullĂ€ndat ögonblick att stanna kvar vid, men sĂ„ började tankarna kommaâŠ
“Det hĂ€r ska jag dela pĂ„ sociala medier!”
En naturlig impuls i dagens samhĂ€lle, men kĂ€nslan i kroppen var raka motsatsen â onaturlig. Det var en blandning av stress och upphetsning, och inte alls behaglig. Som om framtiden redan hade anlĂ€nt mentalt, och det fanns en uppfattning om hur den skulle utspela sig.
SÄ Àr det ofta nÀr det kommer till sociala medier - i varje fall för mig - att (den imaginÀra) framtiden utspelar sig pÄ bekostnad av nutiden. HÀr och nu vattnas ur. Och dessutom brukar framtiden sÀllan utspela sig sÄ som vi hade tÀnkt oss.
Ăr lösningen att radera alla ens konton pĂ„ sociala medier? Nej, sĂ„klart inte.
Det Ă€r vĂ€ldigt individuellt hur vi anvĂ€nder och hanterar vĂ„ra konton. För somliga Ă€r det inget “problem” över huvud taget. Det ligger i dvala och vĂ€cks till liv nĂ„gon gĂ„ng ibland. Inga konstigheter.
Om man dÀremot kÀnner igen sig i det jag beskrev, sÄ kan det i varje fall vara vÀrt att övervÀga att skÀra ner pÄ anvÀndandet. Personligen har jag valt att radera allt, i varje fall för tillfÀllet. Just nu kÀnns det rÀtt och riktigt.
TÀnk tillbaka pÄ din mest minnesvÀrda roadtrip.
NÀr jag tÀnker tillbaka pÄ min mest minnesvÀrda roadtrip, inser jag att den började för 25 Är sedan och varade i ett helt decennium.
à ret var 1999 och jag hade mot alla odds kommit in pÄ en ÄtrÄvÀrd utbildning inom programmering. Det var ett Àmne som fascinerade mig, och utbildningen garanterade i princip en anstÀllning med bra lön.
Jag insÄg att det skulle vara omöjligt att kombinera studierna med turnerandet, Ätminstone om jag ville behÄlla glÀdjen och fokuset. Jag förstod att utbildningen rent logiskt var det sÀkraste kortet, men samtidigt visste jag att musiken var en möjlighet som aldrig skulle Äterkomma.
Jag valde musiken.
Det blev en roadtrip som med tiden strÀckte sig lÄngt bortom Sveriges grÀnser. Det var ett Àventyr jag aldrig skulle fÄ ha upplevt om jag inte gjorde det val jag gjorde.
Tyckte alla i min omgivning att det var rĂ€tt beslut nĂ€r jag stod inför valet? Absolut inte. Och det förstĂ„r jag, eftersom det var inte det “smartaste” beslutet. Men det var vad som kĂ€ndes rĂ€tt.
Vissa tyckte att det var ogenomtÀnkt, och det var det ju pÄ sÀtt och vis. Det var inte tankarna som hade fullmakt, det var kÀnslan. Det var hjÀrtat och inte hjÀrnan som hade sista ordet.
Drygt tio Ă„r senare bjöd hjĂ€rtat in mig till en ny roadtrip. Ăven denna gĂ„ng tackade jag ja, men det Ă€r en annan historia…
Jag befinner mig i Chiang Mai. Jag har bara varit hÀr nÄgon vecka, sÄ Àn sÄ lÀnge har jag inte börjat lÀngta efter godsaker hemifrÄn. Men förr eller senare brukar suget efter tvÄ saker komma: knÀckebröd och smÄgodis.
Just nu Àr jag dock inte sugen pÄ nÄgonting alls. Jag har Äkt pÄ en förkylning. Det Àr vÀl som man brukar sÀga, att den sjuke endast har en önskan: att bli frisk.
Att bli sjuk efter att ha rest till andra sidan jorden stod inte pÄ önskelistan. Jag kÀnner mig febrig, har ont i kroppen och det brÀnner i halsen. Ingen höjdare.
Samtidigt som jag ligger hÀr med hög kroppstemperatur och brÀnnande hals lÀser jag om brÀnderna i Kalifornien. Det sÀtter verkligen saker och ting i perspektiv. Helt ofattbart!
Det kan vara vÀrt att pÄminna sig om hur lyckligt lottade de flesta av oss Àr för det mesta. Vi befinner oss inte i en krigszon, lider inte av en dödlig sjukdom, behöver inte vara rÀdda för att uttrycka vÄr Äsikt och har ett hem som stÄr kvar.
Vi kan försörja oss, har vÀnner och familj, intressen vi kan utöva, tak över huvudet och mat pÄ bordet. Kanske inte alltid allt samtidigt, men tillrÀckligt för att leva ett drÀgligt liv.
Jag tÀnker mig att man först bestÀller det man vill ha och lÄser in mobil och liknande. DÀrefter kliver man in i ett ljudisolerat rum, trivsamt inrett med sittplatser frÀmst för en person och naturljud pÄ lÄg volym i bakgrunden.
Man slÄr sig ner med sin fika och kanske lÀser en bok, ritar, skriver eller lÀser en tidning. Eller sÄ gör man ingenting annat Àn att njuta av den vÀrdefulla stunden. En verklig paus frÄn livets jÀktande och mÄsten.
En oas för att komma i kontakt med sitt inre lugn. En plats dÀr lyssnandets gÄva Àr det viktigaste pÄ menyn. En fristad dÀr ens verkliga jag Àr bordssÀllskap.
Beskriv ett föremÄl som du var otroligt fÀst vid i din ungdom. Vad hÀnde med det?
Okej, det hÀr Àr inte ett föremÄl. Men jag var fÀst vid det, Àven om jag inte insÄg det dÄ. Det Àr nÄgot jag kÀnner delvis har gÄtt förlorat lÀngs vÀgen:
Fantasin.
Den finns sÄklart kvar, men den var sÄ mycket mer levande dÄ. Den var fri, obegrÀnsad, obunden och konceptlös. Det var en ren fantasi, som inte byggde pÄ jÀmförelser eller tidigare erfarenheter.
Den var oskuldsfull, i ordets rÀtta bemÀrkelse.
GĂ„r det att fĂ„ tillbaka den? Jag tror inte det â och jag tror inte heller att det Ă€r meningen. Och egentligen Ă€r det inte sĂ€rskilt viktigt heller.
Men jag tror att det gĂ„r att Ă„teruppleva det dĂ€r rena “barnsliga” sinnet â och det Ă€r det viktiga. Den tillfredsstĂ€llande kĂ€nslan av att ingenting behöver förĂ€ndras. Att just nu Ă€r perfekt som det Ă€r.
Vi kanske upplever det nÀr vi mediterar, skriver eller sitter och virkar. Ingenting anmÀrkningsvÀrt, och ÀndÄ fullkomligt.
Bra frÄga, som jag önskar att jag hade svar pÄ.
Mitt fortsatta velande med den hĂ€r bloggen Ă€r ett tydligt exempel pĂ„ att jag inte har nĂ„gon som helst aning. Jag provar mig fram, velar fram och tillbaka, testar hit och dit â och blir inte ett dugg klokareâŠ
Mer Àn en gÄng har jag tÀnkt att det bÀsta vore att lÀgga ner bloggandet helt och hÄllet. Men samtidigt Àr det nÄgot inom mig som sÀger att det inte Àr rÀtt vÀg att gÄ. Att det endast Àr ett försök att fÄ slut pÄ funderandet.
Med tanke pÄ att jag har ett förflutet som heltidsbloggare, vore det inte sÄ konstigt. Kanske faller jag omedvetet tillbaka in i den rollen, en tid som i mÄngt och mycket var den vÀrsta perioden i mitt liv.
Det kanske behövs tid och tÄlamod för att lÄta det förflutna samsas med det nuvarande. Ett sÀtt att integrera dÄtidens bra bitar med nutidens syfte.
Jag vet inte, men det kÀnns bra att skriva om det. Och sjÀlva skrivandet, oavsett form, Àr i varje fall ett av mina uppdrag jag kÀnner mig sÀker pÄ.
Vad Àr dina tankar om konceptet att leva ett mycket lÄngt liv?
Kan inte pÄstÄ att jag har nÄgra direkta tankar kring det.
Vad Àr vitsen med att strÀva efter ett lÄngt liv? Ett rikt liv Àr vÀl ÀndÄ det viktigaste?
Jag menar inte att vi ska strunta i hur vi lever och bara köra pÄ. SjÀlvklart Àr det viktigt att röra pÄ sig, Àta nyttigt och bidra till vÄr omgivning efter bÀsta förmÄga.
Det jag menar Àr att om vi lÀgger alltför stor vikt vid strÀvan att leva sÄ lÀnge som möjligt, blir livet vi lever fattigare. Vi stÄr med en fot hÀr och en i framtiden, vi blickar framÄt och gör det innevarande ögonblicket till nÄgot i periferin lÀngs vÀgen.
Om vi dÀremot lever det liv vi faktiskt har hÀr och nu fullt ut, kommer vi att fÄ ut sÄ mycket mer av den relativt korta tid vi har hÀr pÄ jorden. Det i sig kommer sannolikt ocksÄ att öka chanserna att faktiskt leva ett lÄngt liv.
Den hÀr bloggen Àr ett tydligt exempel pÄ det. Den har kommit och gÄtt i diverse former och pÄ olika sprÄk och plattformar. Helt galet, Àrligt talat.
Vet inte vad det beror pĂ„âŠ
Det kÀnns som det blivit vÀrre pÄ senare Är, men det kan ocksÄ vara sÄ att jag helt enkelt blivit mer medveten om det. Eller sÄ har det hÀr med förÀndringar blivit en ersÀttare för nÄgonting annat.
Det kanske finns nĂ„got som ligger pĂ„ djupet, nĂ„got som skulle behöva komma fram i ljuset men skyms av annat (förĂ€ndringar för tillfĂ€llet). Tidigare kanske dessa skygglappar hade en annan form, som att ha tusen olika grejer igĂ„ng samtidigt. Det kanske Ă€r som det brukar heta, att âsumman av lasterna Ă€r konstantâ.
Om man ska se nÄgot positivt med det hela, sÄ mÄste jag ÀndÄ sÀga att jag blivit bÀttre pÄ att hÄlla fingrarna i styr nÀr förÀndringens vindar blÄser. Tidigare kunde jag till exempel impulsivt radera konton eller göra mig av med saker.
Ăven om det fortfarande kliar i fingrarna titt som tĂ€tt, brukar jag för det mesta lyckas lĂ€gga band pĂ„ mig numera.
Det hÀr blogginlÀgget publicerades ursprungligen för ett Är sedan. Det avslutades med:
âJag skulle vilja skriva att den hĂ€r bloggen Ă€r ett bra exempel pĂ„ det, men jag vĂ„gar inte riktigt. Jag nöjer mig med att skriva att det faktum att sjĂ€lva bloggandet hĂ„llits vid liv, Ă€r ett tecken pĂ„ att det tycks gĂ„ Ă„t rĂ€tt hĂ„ll. Peppar, pepparâŠâ
Under Ă„ret som gĂ„tt har jag bloggat runt mer Ă€n nĂ„gonsin, sĂ„ det gick ju inte alls bra det dĂ€r. KĂ€nner mig fortfarande inte ett dugg klokare nĂ€r det kommer till hur jag ska hantera det. Kanske lĂ€gga ner bloggandet helt och hĂ„llet. Jag vet inte…
IgÄr hittade jag ett nytt massagestÀlle hÀr i Chiang Mai (i förrgÄr ocksÄ, förresten). Det Àr en av mÄnga anledningar till att jag Àlskar att resa hit; man har rÄd att göra sÄnt som oftast Àr för dyrt hemma - och dessutom alltid med service i vÀrldsklass.
Jag valde en timme traditionell thaimassage med extra fokus pÄ axlar och övre rygg. Det var fantastiskt bra! Massören visste exakt vilka punkter som behövde extra fokus.
Idag gick jag tillbaka. Jag slog till pÄ samma typ av massage med samma person, men 90 minuter istÀllet. Det borde ju övertrÀffa gÄrdagens besök, eller hur?
Det gjorde det inte. Massagen var precis lika bra, men upplevelsen var inte pĂ„ samma nivĂ„ â inte för att jag redan visste vad jag hade att vĂ€nta, utan för att jag förvĂ€ntade mig mer.
Det Àr sÄ lÀtt att lockas av den egentillverkade honungsfÀllan. Om lite Àr bra, dÄ borde ju Ànnu mer vara Ànnu bÀttre. Men det funkar ju inte sÄ, vilket vi nog alla egentligen vet med oss.
Vi tar en bit choklad, och en till, och en till. Mmm! Och rÀtt vad det Àr har hela chokladkakan försvunnit, och vi vet knappt hur det gick till. Det vi dÀremot vet Àr att det inte Àr den kÀnslan vi har nu som vi hade hoppats pÄ.
Hur ska vi undvika att hamna dĂ€r gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng? Jag vet inte. Kanske hjĂ€lper det att skriva ner det, som jag gör nu. Kanske kan det öka sannolikheten för att bromsa nĂ€r “mycket vill ha mer” knackar pĂ„ dörren.
Eller sÄ kör vi bara pÄ som vanligt. Det Àr ju inte vÀrldens undergÄng.
Varje gÄng jag anlÀnder till Chiang Mai har nÄgra nya stÀllen dykt upp. Varje gÄng har ocksÄ nÄgra stÀllen försvunnit.
Det Ă€r ju sĂ„ hĂ€r i livet â det som kan uppstĂ„ kan ocksĂ„ upphöra.
Det gĂ€ller bĂ„de det vi betraktar som “bra” och det vi betraktar som “dĂ„ligt” i vĂ„ra liv. PĂ„ samma sĂ€tt som en kĂ€r Ă€godel kan gĂ„ förlorad, kommer jobbiga utmaningar till slut att förlora sitt grepp om oss.
Om du hade en egen reklamskylt vid en motorvÀg, vad skulle det stÄ pÄ den?
Det gÄr över.
SÄ skulle det stÄ. För mig Àr det en av de viktigaste sakerna att pÄminna mig om emellanÄt.
NÀr jag mÀrker att min granne à ngesten börjar smyga sig pÄ, pÄminner jag mig om att jag har varit i liknande situationer tidigare. Och varje gÄng har det gÄtt över.
Ibland, nĂ€r allt kĂ€nns frid och fröjd, pĂ„minner jag mig om nĂ„got som nyligen orsakat Ă„ngest. Jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ situationenâŠ
Varje gÄng slÄs jag av hur onödigt det var att jag över huvud taget grubblade pÄ det. Det Àr som nÄgot diffust i horisonten nÀr jag ser det i backspegeln. Som nÄgot som inte lÀngre existerar, vilket i slutÀndan Àr sant.
LÀgger du mer tid pÄ att tÀnka pÄ framtiden eller det förflutna? Varför?
Jag tÀnker i stort sett aldrig pÄ det förflutna. Ser ingen större anledning till det. Det som har varit har varit, och lÀrdomarna bÀr jag med mig oavsett om jag tÀnker tillbaka eller inte. Jag Àr vÀldigt onostalgisk.
Framtiden har jag faktiskt börjat tĂ€nka lite mer pĂ„ den senaste tiden. Brukade aldrig Ă€gna tid Ă„t det, men nu har jag börjat försöka planera för framtiden rent ekonomiskt. Det tar emot, Ă€rligt talat, men jag försöker tĂ€nka mig det som en âkul grej att hĂ„lla koll pĂ„â. Funkar sisĂ„dĂ€râŠ
Jag inser sĂ„klart att det Ă€r viktigt att göra vad man kan för att fĂ„ en drĂ€glig tillvaro pĂ„ Ă€ldre dagar. Men det Ă€r lite som med det förflutna för mig â framtiden kĂ€nns inte riktigt ‘verklig’, dĂ€rför har jag svĂ„rt att engagera mig.
Nutiden, dÀremot, den skÀnker jag mesta möjliga uppmÀrksamhet. Jag hoppas att framtidsplanerna kan vÀvas in pÄ ett fint sÀtt i den vÀrlden utan att tappa fokus.
Lyssnandet kĂ€nns ibland utrotningshotat i dagens samhĂ€lle. TV-debatter kan vara ett enda kaos, ljudböcker och poddar lyssnas ofta i ökad hastighet, och mĂ€nniskor som ‘lyssnar’ har ibland ett jagat uttryck, som om de bara vĂ€ntar pĂ„ att fĂ„ bryta in.
Att verkligen lyssna till vÄra medmÀnniskor, det Àr nÄgot av det viktigaste och vackraste vi kan ge. Lyssnandet Àr en gÄva vi fÄtt för att dela med oss av. Vi har fÄtt en mun och tvÄ öron för att vi ska lyssna mer Àn vi pratar, som nÄgon uttryckte det.
Dessutom Àr det otroligt givande för oss sjÀlva att lyssna helhjÀrtat. TÀnk hur mycket visdom vi besitter bara av att ha lyssnat till nÄgon eller nÄgot. Till och med att lyssna till tystnaden kan fÄ oss att vÀxa.
LÄt oss alla bidra genom att bli bÀttre pÄ att lyssna. Det har vi alla nÄgot att vinna pÄ.
Har inte gÄtt pÄ högskola/universitet. Jag gick tvÄÄrig bygg- och anlÀggningsteknisk linje.
Heter det fortfarande ‘linje’? Jag har för mig att det Ă€ndrades till ‘program’. Kanske har det bytts tillbaka igen, eller sĂ„ har det anglifierats till ‘bygg- och anlĂ€ggningsteknisk high school’.
Att engelska uttryck blir allt vanligare i det svenska sprÄket Àr ju praktiskt och anvÀndbart. Men visst Àr det vÀl lite trist ÀndÄ?
Det var roligare nĂ€r ‘Daredevil’ hette ‘VĂ„ghalsen’. Eller nĂ€r ‘Star Wars’ hette ‘StjĂ€rnornas krig’. Eller nĂ€r alla filmer av Mel Brooks pĂ„ svenska fick prefixet ‘Det vĂ„ras för’ och alla filmer med Goldie Hawn inleddes med ‘Tjejen som’.
Ibland blev den svenska översĂ€ttningen till nĂ„gon slags svengelska. Som filmen ‘The Postman Always Rings Twice’, som pĂ„ svenska blev ‘Postmannen ringer alltid tvĂ„ gĂ„nger’. BrevbĂ€rare heter det vĂ€l Ă€ndĂ„?
Min telefon, dÀr jag har boardingkort och andra viktiga resehandlingar, hÀngde sig. Det var helt omöjligt att öppna den. Paniken började smyga sig pÄ nÀr jag insÄg hur struligt det skulle bli pÄ Bangkoks flygplats.
Jag bestÀmde mig till slut för att köpa surf pÄ planet. PÄ sÄ sÀtt kunde jag surfa pÄ min laptop - dÀrav detta inlÀgg - och söka pÄ nÀtet efter en lösning. Jag hittade snabbt svaret och nu Àr allt frid och fröjd. Puh!
Men det blev ÀndÄ en tankestÀllare kring hur mycket vi förlitar oss pÄ tekniken. Och hur utsatta vi blir om den strular. Allt rasar pÄ ett ögonblick.
NÀsta resa kommer jag ha papperskopior pÄ alla resehandlingar som backup.
Uppdatering
En stund senare var min mobil spÄrlöst försvunnen. Letade överallt: stolsficka, tröja, byxor och ryggsÀck. Inte ett spÄr. Till slut hittade en passagerare den mellan tvÄ sÀten.
Men pĂ€rsen var inte slut dĂ€râŠ
Jag kliver av pÄ Bangkoks flygplats för att ta inrikesflyget till Chiang Mai. Det visar sig att jag bokat den biljetten frÄn fel flygplats. Nu sitter jag pÄ en skyttelbuss och hoppas hinna i tid.
Hell of a ride!
Uppdatering 2
Jaha ja, det var tydligen inte slut Ànnu. Tack och lov han jag i tid till andra flygplatsen och vÀntar nu pÄ att fÄ kliva ombord. DÄ inser jag:
Leker du i ditt dagliga liv? Vad innebĂ€r âlektidâ för dig?
Hmm, det var en frĂ„ga jag aldrig funderat överâŠ
Kanske ska man börja med att frÄga sig vad motsatsen till lektid Àr?
Det borde rimligtvis vara arbetstid. Inte nödvÀndigtvis yrket man utövar, men en syssla man anser vara arbete. Personligen skulle stÀdning hamna under den rubriken, eftersom jag tycker det bara Àr ett sjukt trÄkigt mÄste.
Raka motsatsen till det, nÀr jag tÀnker efter, Àr nÀr jag Àgnar mig Ät nÄgot dÀr tiden Àr som bortblÄst. NÄgot dÀr jag Àr sÄ uppslukad av sysslan att tiden bara rinner ivÀg.
NÄgra exempel pÄ det:
Skriva
Se pÄ film
TrÀna
Fotografera
Lyssna pÄ musik
För nĂ„gon annan skulle flera av de punkterna likavĂ€l ha kunnat hamna under “arbetstid”. Vi Ă€r ju alla olika.
Om nÄgot som Àr tÀnkt att vara lektid stÀndigt upplevs som arbetstid, dÄ Àr det lÀge att ta sig en funderare.
Ăr det verkligen vĂ€rt att gĂ„ pĂ„ den dĂ€r spinningklassen om det varje gĂ„ng kĂ€nns som ett ont mĂ„ste? Ăr det givande med den dĂ€r bokcirkeln om det alltid slutar med att du fĂ„r köra ljudboken i dubbel hastighet i sista sekund för att hinna ikapp?
LĂ„t lektiden vara lekfull. Vad som Ă€r rĂ€tt för dig och i vilken dos vet bara du. Det finns inga mallar hĂ€r, Ă€ven om det Ă€r lĂ€tt att inbilla sig det med alla listor och undersökningar som basunerar ut vad som Ă€r “rĂ€tt” just nu.
Det enda rĂ€tta Ă€r att det ska kĂ€nnas kul och givande â för dig.
Imorgon bÀr det av till Chiang Mai i Thailand igen. Jag ser verkligen fram emot det!
Det var lÀnge sedan jag bokade. Det Àr alltid trevligt att ha nÄgot att se fram emot. Jag tror att det Àr en viktig ingrediens i det moderna samhÀllet att ha nÄgot som vÀntar.
Jag tror ocksÄ att det Àr minst lika viktigt att inte lÀngta för mycket efter det som komma skall. Dels för att det försummar nuet, vilket trots allt Àr det viktigaste vi har. Dels för att vi aldrig kan vara sÀkra pÄ hur framtiden utspelar sig.
“Man mĂ„ste lĂ€ra sig den hĂ„rfina grĂ€nsen mellan hopp och förvĂ€ntan. NĂ€r man börjar förvĂ€nta sig nĂ„got blir besvikelsen sĂ„ mycket större.”
SÄ uttrycker sig Christopher Reeves fru i den sevÀrda dokumentÀren Super/Man: The Christopher Reeve Story. Det Àr en klok och sund instÀllning som tar udden av besvikelserna vi möter lÀngs vÄr vÀg genom livet.
LĂ€ngtan utan förvĂ€ntan â det Ă€r livets melodi.
Som vanligt har jag inte avlagt nÄgot nyÄrslöfte. Anledningen? Att jag Àr sÄ förbaskat dÄlig pÄ att hÄlla kvar vid sÄnt jag lovar mig sjÀlv.
Det i sig vore kanske en bra anledning till att verkligen ha ett nyÄrslöfte. Men det kommer inte funka. Det kommer sluta med att jag gÄr in stenhÄrt och sedan ledsnar tvÀrt. Det slÄr aldrig fel! Eller rÀttare sagt, alltid fel.
Tanken pÄ nÄgon form av nystart lockar. Under dagen har jag funderat flera gÄnger pÄ att starta om med bloggandet. Men sedan lÀste jag texten Illusionen om en nystart, skriven av undertecknad, och bestÀmde mig för att lÄta bli.
Att jag ens skriver den hÀr texten pÄ den hÀr plattformen Àr ingen sjÀlvklarhet. Det beslutet har först gÄtt en brottningsmatch med velandet.
Min kÀnsla Àr att det har blivit vÀrre i samma takt som Ängesten blivit bÀttre. Kanske hÀnger allt ihop. Kanske Àr det ökande velandet en del av helandet.
Det Ă€r lĂ€tt att sĂ€tta etiketten ânegativtâ nĂ€r nĂ„got upplevs starkare Ă€n tidigare. Det Ă€r ingen skön kĂ€nsla, sĂ„ sjĂ€lvklart Ă€r det nĂ„got dĂ„ligt.
Men Àr det verkligen det?
TÀnk om roten till det hela alltid har spelat sitt spel bakom kulisserna. NÀr vi som ÄskÄdare sedan blir mer observanta, minskar spelutrymmet för antagonisten. Den tvingas anta nya, mindre roller.
I mitt fall Àr en utmÀrkelse till Velandet för bÀsta biroll betydligt mer tacksamt Àn ett pris till à ngesten för bÀsta huvudroll.
Jag kommer att fortsĂ€tta granska denna livets teater likt en kritisk recensent…
Kanske kommer nya karaktÀrer att dyka upp. Kanske blir det nÄgot gÀstspel frÄn tidigare huvudrollsinnehavare. Kanske blir manuset sÄ vÀlbekant att det blir uppenbart att det bara Àr pÄ lÄtsas.